KRÖNIKA Bebben vaknar vid midnatt och har kissat ner sig i min säng. Byter pyjamas halvt i sömnen, kissfläcken får vara kvar. Vaknar efter två timmar igen, ammar. Det blir en stor mjölkfläck. Flyttar oss lite längre ner och fluffar upp lakanet så att fläckarna ska torka. Efter en halvtimme vaknar jag igen, bebben har kräkts en jättepöl. Hela min plats i sängen består nu av ihoptjoffat, blött lakan. Eftersom jag inte vill väcka Pappan bestämmer jag mej för att lägga mej vid fotändan, på tvären med fötterna upp längs sidan som ett L.
Känner mej som ett djur som ligger där nere. Ett Mammadjur. Totalt uppoffrande för sin unge och med enda uppgift att vårda och föda upp. Vaknar av att den intet ont anande Pappan råkar ge mej en spark i sömnen. Blir helt rosenrasande av att bli väckt ännu en gång. Ger Pappan en stenhård spark tillbaka. Han snusar oberört vidare.
Dagen efter är jag fortfarande Mammadjur. Åker till Stora Shoppingcentret för att handla. Får syn på mej själv i en stor spegel – hjälp! Små ögon med stora mörka ringar under. Har slängt på mej någon slags omlotthistoria (typ klänning eller tunika) över dom illasittande mammajeansen. Jag ser liksom helt utsuddad ut, som i Woody Allens ”Harry bit för bit” när Harry blir ”out of focus”.
Har visserligen sminkat mej lite grann men det biter liksom inte på Mammadjur. Ungefär som sånt där oskönt ritpapper man hade när man var liten; kornigt, strävt och beige, säkert ekologiskt. Även om man hade ritat en jättefin teckning så förstörde det där läskiga ekologiska underlaget liksom hela intrycket.
Slår mej ner och fikar. Bebben vaknar förstås och är vrålhungrig. Äter en stor foccacia med vänsterhanden, med jättetjocka lager äcklig ost. Dricker pizzeriakaffe i två klunkar. Det är i alla fall föda, och jag är ett vrålhungrigt Mammadjur. Upptäcker ett hål i omlotthistorien, som jag glömmer att knyta igen efter amningen.
Folk tittar på bebben. Snälla ögon. Eller? En pälsmössetant tittar besvärat, fina pälsmössetanter är alltid elakast. Vänder mej om. Bebben har kräkts ner hela armen på omlotthistorien. Kräkset har runnit nerför hela jackärmen som hänger på stolen och på cafégolvet droppar stora, vita droppar långsamt ner från jackan.. Reser mej upp och går, omlottbandet svirrar mellan benen.
Sitter framför tv:n på kvällen och tänker. Min mage är verkligen som en ciabattadeg, som en gammal chef sa för att beskriva sin nyförlösta frus mammakropp. Utbrister plötsligt högt : ”Jamen jag kan ju inte hjälpa att min gravidmage inte försvunnit än!”. Pappan, förvånat: ”Men…jag klagar ju inte?” Jag, uppjagad: ”Klagar? Varför skulle du klaga, you created this beast!”. Så blev det dålig stämning i soffan också.
Hålögd. Utsuddat pappersansikte. Ciabattamage. Beast. Då och då under en mammaledighet förvandlas nog alla till Mammadjur. Allt är fel, tröttheten är förlamande och du känner dej bara fel och ful.
Så nästa gång du ser ett Mammadjur på stan: var snäll mot det! Ge henne ett varmt leende, håll upp en dörr, beundra hennes kräkande bebis. Hon behöver det. Det ska i alla fall jag göra.
25 mars 2013
