När ska man skaffa barn?

Frågan ställs ofta, men är omöjlig att svara på egentligen. Det där är så individuellt!

Vissa känner sig redo när dom är 18, andra när dom är 40 och de flesta när dom är ungefär mittimellan 18 och 40. En del känner sig aldrig redo. Inget är rätt eller fel.

Många gånger kan den ena parten i förhållandet känna sig redo medans den andre inte gör det, och det kan vara både svårt och jobbigt att acceptera och verkligen sätta press på det stadigaste förhållandet.

Jag visste att jag var redo för att skaffa barn den dagen jag fyllde 24 år.

Jag älskade ju min Micke och trodde han kände likadant inför att skaffa en familj som jag – vi hade ju trots allt varit ihop i 8 år och han var ju så bra med sina syskonbarn och verkade gilla att ha barn kring sig.

Men när jag berättade att jag inte tänkte fortsätta med mina mini-piller blev han alldeles stel och sa att han inte visste om han ville ha barn, överhuvudtaget.

Jag blev helt ställd. Det här var ju personen jag ville dela mitt liv med!

Nu har det gått sex månader och vi har pratat mycket om oss, vårt förhållande och vår framtid och vad vi båda vill ha ut från livet. Micke har ändrat sig, eller iallfall blivit lite mer öppen inför tanken på barn, även om han inte är säker.

Vi ska ge det ett år till, då är jag klar med min högskoleutbildning, sedan får vi se. Jag vill ha barn och om Micke inte vill det om ett år så får vi se vad som händer då

 

Måste man vara klar med skolan, högskolan eller ha ett jobb?

Det finns inga måsten egentligen. Det är upp till var och en. För mig, personligen, hade det känts mycket konstigt att skaffa familj innan jag hade ett fast jobb.

Men i dagens Sverige är ett fast jobb ingen självklarhet och många kan inte vänta.

Dock anser jag att det är bra om man iallfall avslutar sin gymnasiala utbildning innan man skaffar familj.

Men igen, det är du som avgör.

Jag och Per bestämde oss för att försöka bli gravida efter att vi båda hade fyllt 29 och flyttat in i vårt nya hus.

Allt kändes så bra och jag var så glad när jag tänkte på att vi kanske skulle vara en liten familj redan samma år. En julbebis, gud vad mysigt!

Men Per var inte lika entusiastisk och verkade inte tycka att det var kul när jag drömde högt om barn och pratade namn och kollade på kläder. Han suckade bara och verkade inte så glad. Jag fattade ingenting.

Vi pratade om det och han var fortfarande med på noterna. Barn ville han gärna ha med mig och han ville gärna ställa upp och försöka.

Men, han tyckte att det var jobbigt att jag plötsligt hade blivit så besatt av tanken på barn vilket jag tyckte var konstigt eftersom jag inte hade upplevt det så alls.

Jag bestämde mig för att ta en sak åt gången och inte tänka så mycket på barn, iallfall inte högt, och surfade aldrig på sidor om graviditet när Per var i närheten.

Då gick det mycket bättre. Per vart gladare och kunde spontant ibland prata om barn med mig.

Nu väntar vi en majbebis och Per är eld och lågor, kanske mer än jag är, och nu är det han som tänker högt och pratar om namn heeela tiden!

Dock vill jag säga en sak… Att få barn är en ynnest, en förmån och livet blir sig aldrig mer likt.

Barn behöver inte vara något hinder men jag tror att många småbarnsföräldrar håller med mig när jag säger att när man väl får barn så kommer man nästan alltid i andra hand – barnets behov kommer först.

Hur man hanterar det där är en mognadssak, och mognad har väldigt lite med ålder att göra. Man kan vara mogen som 18-åring och omogen som 35-åring.

Det handlar kanske mer om att ha gjort allt det där, eller nästan, lite oansvariga och kanske experimentella…låtit nyfikenheten leda vägen. Obunden.

Nu finns det säkert en del som skrattar gott åt det där och säger ”men jag är redo, det vet jag ju”.

Ja, det är så – bara du vet…och bara du kan avgöra när tiden är rätt för dig men fråga dig själv om du är redo att komma i andra hand, att sätta en annan persons behov före dina alltid, att inte kunna bestämma takten eller ens var/när/hur.

Ett barn, hur underbart det än är, tar över och även några av de mest mogna och förståndiga personer jag känner har hamnat i panik och nästan ”ångrat sig” efter att dom fått barn när dom insett att dom inte egentligen har samma kontroll över sitt liv och/eller situationen.

Problemet är att barn inte kommer med ångerrätt. Så tänk efter noga före.

 

Hur blir ekonomin som småbarnsförälder?

Känner man sig redo och gärna vill försöka få barn så rekommenderar jag att man iallafall räknar lite på ekonomin, oavsett vart pengarna kommer ifrån, innan man gör slag i saken och slutar med preventivmedel.

Det kan vara kärvt med pengar när man har barn och kärvt med pengar kan också vara slitsamt på förhållandet.

Ett är säkert, man blir inte rik ekonomiskt på att skaffa barn. Men man blir rik på många andra sätt.

Om du seriöst vill testa hur din inkomst skulle bli som föräldraledig så kan du testa Försäkringskassans uträknare.

» Gå till Försäkringskassans hemsida

Ett annat tips är att fråga vänner och bekanta som har barn hur deras ekonomi påverkades.

Det är bättre att vara förberedd innan och som en sann realist så tycker jag att man gör sig en björntjänst om man inte tänker till före.

 

Skillnaden mellan kvinnor och män

Nu ska jag generalisera lite… Ofta, dock naturligtvis inte alltid, tycks det vara så att män och kvinnor ser lite olika på det här med att starta en familj.

Männen vill att det praktiska är ordnat; stabil ekonomi, hus eller lägenhet, studier avklarade eller kanske ett fast jobb.

Många män vill passera en viss ålder och ha åstakommit saker, kanske rest runt lite etc.

Kvinnor vill naturligtvis oftast också ha allt detta, men många kan ändå tänka sig att starta familj utan att detta är fixat. Lite av en ”resten löser sig” attityd kanske.
Då brukar det bli problem.

 

Grottmannen och bullmamman

Det är klart att männen, de som resonerar såhär då, har en bra poäng. Dom vill ge barnet och förhållandet stabilitet. Dom vill vara klara med det andra för att kunna fokusera på det nya.

Det är en uråldrig instinkt som finns djupt rotad i de flesta män, en del kallar den ”jägarinstinkten” eller ”grottmaninstinkten” – man försörjer för fru och barn.

För att klara det måste dom först ha en lämplig grotta, lämpliga verktyg att jaga med och kunna fixa eld och sånt där. Praktiska saker.

Sara kan verkligen inte förstå att jag vill att vi klarar av ekonomiskt att få barn.

Jag vill inte stå där med nån tusenlapp kvar varje månad, jag vill att vi ska kunna unna oss och inte bara gneta.

Vad för kul är det att bli en familj om vi inte kan göra annat än att sitta i lägenheten?

Jag är rädd att vi inte kommer att klara att skapa oss ett riktigt hem och en bra grund om vi skaffar barn nu.”

Kvinnor har i sig en annan typ av instinkt – ”husmorsinstinkten”.

Nej, nu menar jag inte behovet av att baka bullar och sy gardiner utan behovet av att bli mamma, att få bära ett barn, även om behovet av att ”boa” är något som träder fram innan eller under en graviditet för de flesta.

Den biologiska klockan, oavsett hur omedvetna vi är om den, styr oss och talar om för oss att det börjar bli dags. Strunt samma i grotta och eld, ”jag vill ha barn vi kommer nog på något sätt att hålla oss varma på”.

Vi styrs många gånger av instinkt och känsla och inte så mycket av praktiskt tänkande.

Om du inte känner igen dig – minns att jag generaliserar.

Nu sitter säkert en del kvinnor, och män, och fnyser åt det här och det kan man ju göra…men det är sådär för dom allra flesta. Många är bara inte medvetna om det.

Hur vi känner eller vad vi har i våra gener kan vi inte rå för, eller rå på.

 

Vad gör man då om man resonerar olika?

Man får helt enkelt acceptera att den andre tycker annorlunda, vilket kan vara jättesvårt, och kompromissa. Prata ut, dividera fram och tillbaka, räkna lite på ekonomin, fundera på om ni är villiga att kanske offra något för att ligga på topp.

Kan ni klara studierna med ett barn, vad händer om du behöver vara föräldraledig från jobbet etc etc.

Det är självklart ingen rolig diskussion alltid, men det är bättre att gå igenom de fakta som finns och försöka besluta något än att båda bara håller på sitt.

Jag beslutade att flytta ifrån Andreas efter att jag insåg att han inte tänkte ge mig ens ett lillfinger. Jag orkade inte med hans undvikande svar och hans vägran att lyssna på det jag sa.

Det känns skitjobbigt att det ska behöva vara såhär bara för att han känner att han inte är redo att ’bli så bunden’ och att han ’vill göra mer saker innan han kan fatta ett beslut’ – vad det nu betyder.Vad behöver han mer?

Jag blir så j-la trött!”

 

Vad ska man inte göra

Jag blev ombedd av en man att lägga till vad man inte bör göra om det är så att man befinner sig i en situation där en vill och den andre absolut inte vill.

Vad man inte ska göra är att bli gravid mot den andres vilja. Det är ganska fult, det tycker jag med måste jag säga, och det kan leda till mycket hjärtesorg och många problem.

Vad man inte ska göra, del två, är att leka med den andres känslor och spela på drömmar och förhoppningar och tex prata om familj och barn och trissa den andre, kanske strunta i att använda kondom när man egentligen inte vill ha barn men sedan vara negativ i en riktig diskussion eller slå bakut om testet skulle bli positivt.

Jag var gravid och jag var så jäkla lycklig! Äntligen efter 13 långa månader så hade just jag fått ett positivt resultat på testet. Precis i rätt tid!

Jag hade började tro att det var något fel på mig, eller på Anders, men Anders hade tröstat mig och sagt att det ’säkert inte var någon fara’.

Jag planerade världens överraskning och hade köpt ett par små sockor som jag hade slagit in i fint papper. När han kom hem så räckte jag i tysthet över paketet och Anders öppnade det leende. När han såg var det var innuti så blev han alldeles blek och bara glodde på mig.

Den kvällen förstod jag ingenting. Verkligen. Anders ville inte sa han. Han kunde inte förklara vad som hade hänt men han ville bara inte. Han tycket att det bästa var om jag gjorde en abort.

Dumt nog så gjorde jag det. Trodde att det kanske skulle göra att vi fick tillbaka det som var ’vi’.

Jag mådde så fruktansvärt dåligt efter aborten och Anders blev en konstant påminnelse om vad jag hade gjort. Kunde knappt se på honom efteråt och efter ett par månader orkade jag inte mer och gjorde slut på vårt sju år långa förhållande.

Då fattade Anders ingenting. Idiot!

Jag ångrar mig så att jag gjorde aborten. Tänker ofta på mitt ofödda barn.”

 

Vad gör man om det inte går att kompromissa

Är det så att det absolut inte går att komma överens, ingen part vill kompromissa eller ens försöka komprimissa, så måste man kanske fundera på hur man vill leva sitt liv.

Är man villig att vänta tills den andre blir redo? Vill man vänta tills högskolestudierna är avklarade, jobbkontraktet underskrivet, huset inköpt och renoverat och åldern verkar rätt?

Eller vill man det inte?

Kan man hitta en gyllende medelväg? Eller är det svar eller vitt som gäller?

Jag valde att lämna min man när han krävde att jag skulle göra abort. Han var ’inte redo för att bli bunden till en familj’ sa han.

Jag tyckte att det kunde han ha tänkt på innan han vi började försöka. Han menade att han inte då hade insett hur ett barn skulle påverka hans liv.

Jag vägrade göra abort. Han sa att då var det slut. Jag flyttade in hos min syster och även om jag sörjde Per så vet jag idag, när jag ser på min son, att jag gjorde helt rätt.

Oscar är mitt allt.

 

Lösningen?

Jag har ingen enkel lösning och det enda jag kan föreslå är att ni pratar om det tills båda är klara över vad den andre tycker. Kanske kan ni ta hjälp av familjeterapi?

Inget drömsvar kanske men ändå, bara ni tillsammans, eller var och en för sig, kan avgöra vad ni vill.

 

© Can Stock Photo Inc. / VadimGuzhva