Jag ljuger ifall jag säger att vi aldrig har känt någon press på att skaffa barn. Jag vet inte varför, men kanske för att det kryllar av barn hos våra vänner och släktingar. Kanske för att folk frågar ”När kommer era barn då?”. En sak har jag i alla fall lärt mig av detta och det är att det är en dödssynd att FRÅGA ett barnlöst par NÄR deras barn kommer.
Jag läste någonstans på ett forum något som en tjej skrivit. ”Kan det vara så att det är meningen att man ska gå igenom olika prövningar i livet? Är det meningen att vi ska gå igenom denna prövning eftersom vi har haft sån tur i vårt liv hittills? Kan Gud verkligen ”straffa” en människa genom att låta henne bli barnlös?”
Det här är min berättelse om vår väg från att tro att” en graviditet e väl inte så svår å fixa- till tårar, sorg, förbannelse och utredning.”
Jag och Mattias träffades på Internet för 6 år sedan. På vår första dejt sa det klick direkt och efter ett par månader så hade jag packat mina väskor för att ”sommarjobba” 120 mil söderut i hans hemstad. Till allas stora förvåning blev jag kvar här. Jag som alltid varit den lite rädda, säkra, praktiska tjejen var plötsligt någon helt annan. Den 28 augusti 2004 gifte vi oss.
Jag tror att det var i samband med att Mattias lillebror blev pappa för första gången som vi började prata om att skaffa barn. Då hade vi bara varit tillsammans en kort tid, så förnuftet bromsade oss väl också lite. Men tiden gick och vi köpte villa och då kändes det som att ”Nu är rätt tid. NU vill vi ha barn”.
Jag hade ju läst i tidningar om kändisar som sagt så. ”Nu är det dags för Thea att få ett litet syskon” och vips så var den här kvinnan gravid. Så lätt! Det skulle ju inte vara några problem att fixa!
Jag har aldrig ätit p-piller eller haft någon annan sorts preventivmedel förutom kondom så för oss var det bara att börja sätta igång tillverkningen. Trodde vi. Första tiden, då alla graviditetstest, visade negativt tog vi inte så hårt. Det var mest ”Äsch, nu får vi ta nya tag”, men man kommer ju till en punkt då man inser att det ÄR något som inte stämmer.
Det här går inte.
Min mens var väldigt oregelbunden, men jag lusläste böcker, tidningar och diskussioner på webben om varför det kunde vara så. Jag kom fram till att jag var ju överviktig så det berodde nog på det. Och på stress. Jag skyllde ALLT på stress vid den här tiden. Psykiskt mådde jag absolut inte bra. Alla andra blev ju med barn, varför inte jag?
Ja, åren gick och det hände ingenting i min kropp. Allt stod still kändes det som.
Både jag och Mattias började känna att ”vi måste ju kolla upp vad det är för något som är fel på oss”, men istället för att ta itu med det så började vi engagera oss i att vara kontaktfamilj för barn och ungdomar. Vi flyttade till ett nytt hus och tänkte inte så mycket på det här med barntillverkan längre.
Folk runt om oss sa” Det är bra att dom engagerar sig i detta med socialen, då får dom något annat att tänka på. Snart är nog Linda gravid”.
Vilken bortförklaring från deras sida. När jag fick höra det blev jag så förbannad.
Efter ett tag kände vi att det var dags för oss att göra något helt nytt. Börja om på nytt. Mattias sökte jobb i Stockholm och fick det. Vi packade väskorna och flyttade.
I mars-03 kände jag mig konstig i magen och gjorde ett graviditetstest. Jag trodde verkligen att det skulle visa negativt, men den här gången hade jag fel. Det var TVÅ streck. Det var positivt.
Jippie!
Jag visste inte i vilken vecka jag var men all denna glädje som vi kände gjorde att vi ringde runt och berättade för våra familjer och våra vänner vad som hade hänt. Jag bokade en tid hos barnmorskan. Hon räknade på att jag var i vecka 6.
En barndomsvän till mig, som även hon haft problem med att bli gravid i många år var också plötsligt gravid. Vi skulle bli mammor nästan samtidigt.
Men innerst inne kände jag mig inte glad alls. Det var något som inte stämde. ”Men äsch, gumman, det är klart att allt kommer att gå bra nu”, sa folk runt omkring mig.
När jag var i vecka 12 fick jag en kraftig blödning. Det gjorde inte ont alls. Det bara blödde så fruktansvärt mycket att jag blev rädd. Det första en gravid kvinna tänker på när hon börjar blöda är ju missfall. En skärrad Mattias ringde till sjukvårdsupplysningen och blev hänvisad till Karolinska Sjukhusets Gynakut. Där sa dom att det var troligtvis ett blodkärl som brustit.
Inte då! Jag visste så väl vad det var men det var ju ingen som kunde göra något så länge jag inte hade några smärtor, tydligen.
Dagen efter blödde jag fortfarande och jag hade börjat få smärtor i magen så vi åkte in och det konstaterades ett missed abortion. Vår ”Josefine” hade dött i vecka 8. Skrapning, infektioner och tårar var det jag hade att ”se fram emot” nu.
I september-03 flyttade vi vårt pick och pack hem till Öland igen. Det där med Stockholm var inget för oss.
Det kändes som om folk runt omkring oss producerade barn på löpande band. Överallt såg jag stora magar, barnvagnar, barnkläder. Hörde barnskratt, barnskrik. Jag mådde så oerhört dåligt den här tiden. Helst när min barndomsvän fick sitt barn.
Jag var glad för hennes skull, men kunde inte glädjas tillsammans med dom.
Jag förbannade människor som ”plötsligt” blev med barn efter att ha varit tillsammans i bara några veckor. Jag förbannade människor som sa sig veta hur det kändes för MIG för dom hade minsann kämpat i flera månader- minst två! Jag förbannade dom och svor över att alla borde få känna hur det känns att förlora sitt barn. För mig var det där litet knytet i min mage mitt barn, mitt blivande barn.
Mattias skämdes för mig då jag var vresig och elak mot folk, och jag förstår honom. Så många familjemiddagar som jag stannat hemma ifrån och Mattias fått åka själv på bara för att jag var en riktig…Bitch.
På våren-04 började Mattias på ett nytt jobb där han blev arbetskamrat med sin gamla klasskompis. Det var väl först då som vi insåg att förr eller senare måste vi ta itu med vårt problem, och ju tidigare desto bättre.
Mattias kompis och hans fru hade också svårt att få barn. Dom hade gått igenom en utredning hos en privat gynekolog och nu hade dom tagit beslutet att adoptera.
Mattias berättade för honom om våra problem. Vi fick numret till den här gynekologen men jag var lite nervös för att ringa så jag lät det vara ett tag. Plötsligt en dag så var jag redo. Jag ringde, förklarade mitt ärende och vi fick tid redan några veckor därpå.
Jag gick omkring och var jätteorolig inför den här utredningen. TÄNK OM det var nåt allvarligt fel. TÄNK OM jag aldrig skulle kunna bli mamma.
I juni gick vi dit på vårt första besök och sen rullade det på. Ni som har gjort en utredning vet hur känslig man är under tiden. Jag var så otroligt ledsen och orolig under flera månader. Det går ens att beskriva. Men som tur är så är Mattias den av oss som ”står med båda fötterna på jorden”. Jag älskar honom för det. För hans stöd under hela den här resan. Han var inte ett dugg orolig, utan för hans del så skulle han gärna adoptera. Det är ett barn som fattas honom, inte hans barn- utan ett barn.
Vi fick våra provsvar och idag äter jag Pergotime.
”Inte något större fel”, säger många.
”Idioter”, säger jag då.
Att överhuvudtaget genomgå en utredning är så starkt gjort att man inte kan mäta sig med vad det är för ”fel”.
Tänk om man kunde spara alla tårar jag gråtit under dessa år. Då hade jag nog kunnat bada i dom idag.
Jag mår långt ifrån bra. Men vi har i alla fall fått hjälp.
Känslan av att någon bryr sig, att någon förstår, är obeskrivbar.
Kanske kommer det en till berättelse där jag kan berätta om ”Lyckan att bli gravid igen”.
/Linda
10 januari 2013