Om inte alla KAN då?
När min första dotter föddes var amning en sån där grej som i min värld helt enkelt bara skulle funka av sig själv. Ingen hade ju sagt något annat, på föräldrautbildningen hade vi som mest fått höra att det kan ta en månad eller så innan amningen funkar helt som den ska, men utgångspunkten var alltid Alla kan amma.
De första dygnen var en plåga, en oändlig cirkel av misslyckade amningsförsök ackompanjerade av barnmorskor och sköterskor som snällt turades om att slita i mina bröstvårtor (!) för att försöka hjälpa dottern att få i sig maten som inte fanns där. Sedan följde tre veckor av dygnetruntarbete med att fundera på amning, försöka få amningen att funka och se till att äta och dricka ordentligt för att mjölken inte skulle sina. Under den perioden bevisade jag att tårar aldrig tar slut de kommer ur en outsinlig källa.Ingen hade sagt att det skulle vara så svårt. Ingen hade sagt att det kunde bli sådär men att det är okej. Ingen hade förberett mig på hur usel man kan känna sig som mamma när man inte ens kan göra det mest naturliga av allt: att amma. Till slut klev maken in i min tårfyllda bubbla och sa till mig att det fick vara nog. Det var ju inte som att dottern svälte eller nåt, hon mådde alldeles utmärkt av mjölkersättningen och den gav dessutom maken en chans att få vara med om de mysiga matningsstunderna då hon faktiskt fick i sig mat och blev nöjd. Till slut kunde jag dra gränsen och säga: hit men inte längre. Det är inte värt plågan, ingen av oss blir lycklig av detta. Och så slutade jag amma.
När jag så blev gravid igen så tänkte jag vara väldigt mycket klokare. Jag bestämde mig rätt snart för att försöka amma även denna gång, men att jag inte skulle banka huvudet i väggen och må sådär dåligt som sist. Och jag är en klok kvinna (oftast), så jag trodde verkligen på att det skulle funka. Tji fick jag.
Efter att återigen ha slitit häcken av mig med att amma, pumpa och gråta så havererade amningen även denna gång. Och även denna gång var det skitjobbigt. Jag var återigen en misslyckad mamma.
Sorgligt nog blev den uppfattningen bekräftad av rätt många personer som på fullaste allvar resonerade som så att jag inte hade försökt tillräckligt mycket, att jag inte hade gjort allt jag kunde, att jag egentligen bara inte VILLE amma och att jag var en lite sämre mamma för att jag hade valt bort det som är så viktigt och bra för barnet. Och det spelar liksom ingen roll hur logisk och rationell man än är, det gör ont att få höra att man är en dålig mamma, även om personen som säger det är ett empatilöst miffo som borde hålla käften.För sanningen är att inte alla kan amma. Alla kan försöka och de flesta kan nog få det att funka bra eller hyfsat bra. Men alla kan inte amma. Och alla VILL inte amma, av olika anledningar. För mig är en bra mamma någon som har empati och respekt för sina medmänniskor. Att det överhuvudtaget existerar en diskussion eller värdering om huruvida man är bättre eller sämre som mamma för att man ammar eller inte, det säger nog mer om amningshysterikerna än om de som inte ammar, oavsett anledning.
NU är jag lite klokare, tror jag. Men jag kan inte garantera att jag inte skulle gå på samma mina en tredje gång. Det jag däremot kan garantera är att det kan vara som det var för mig men att det inte är världens ände. Amning är bra, men man får inte tappa fotfästet helt och tro att amningen definierar en som förälder. För det gör den inte. Att vara förälder är oändligt mycket mer än så, och jag önskar att alla föräldrar vågade tro på det.
listoplisto@hotmail.com | http://listoplisto.blogspot.com
15 april 2008
