Alla som känner mig vet hur mycket jag längtar efter barn. Jag vill – NU. Mitt största problem är att jag inte har en pojkvän… ingen sambo.
”Jaha, men vänta då. Vänta tills du träffar Honom.”
Eller också: ”Du kan adoptera!”
Så säger och tänker de flesta – som inte känner mig.
Åh, om jag bara kunde!
Jag vet att det inte är en rättighet att få barn. Det är en gåva. Dessutom vill jag BÄRA mitt eget barn, då kan jag inte adoptera! Men om jag verkligen vill bli mamma så kan jag inte vänta – jag lider av reumatism.
Jag fick min reumatism som liten 2-åring. Nej, det är inte synd om mig. Jag har haft en underbar barndom, även om den kantades av ledvärk, mediciner och sjukhusbesök/vistelser. Jag har haft turen att ha underbara, förstående och hjälpande vänner genom hela livet, och min familj, då… jag kan inte med ord beskriva vilket stöd de varit. När jag var liten och grät av smärta så grät min pappa med mig. Han ville så gärna ta bort det onda men kunde inte… och medan de andra barnen var ute och lekte så satt jag inomhus med mamma och ritade, och senare började jag även skriva. Det blev mitt sätt att bearbeta smärtan på något sätt, jag fick ett sätt att uttrycka mig på. (det märks av de allra första teckningarna jag gjorde, de föreställer sjukhus, läkare, undersökningar etc :))
När jag var 18 år började jag längta efter barn. Jag skrev mycket om min längtan, ville bli en ung mamma som orkade leka och busa med barnen innan mina leder fördärvades. Tyvärr blev det inte så…
Min dåvarande pojkvän tyckte det var alldeles för tidigt, och egentligen var det väl det också. Åren gick, och pojkvän efter pojkvän passerade.
Hösten -96 fick jag ont i mina höfter. Först den ena, strax efter den andra. Då var jag fortfarande tillsammans med honom som tyckte att det var för tidigt att skaffa barn. Två år senare fick jag nya höftleder inopererade, då hade jag suttit i rullstol i ett år och var jättedålig.
Men jag återhämtade mig, och hårdtränade för att komma tillbaka. Tyvärr var jag singel igen…
När jag fyllt 25 började jag på allvar fundera på det här med ”göra barn”. När jag fyllt 26 bestämde jag mig – jag skulle skaffa barn, med eller utan pojkvän!
Jag bokade tid hos min reumatolog i april -03 och förklarade för honom att jag ville sluta med mina starka mediciner – för nu skulle jag skaffa barn! Jag berättade dock inte för honom att jag inte hade någon pojkvän. Varför skulle jag? Det var inte hans ensak, utan min. Medicinerna plockades bort och tre månader efteråt, i juli -03 var jag fri. Nu var min kropp helt ren för gifterna, och jag fick sätta mina planer i verket!
Tyvärr var det ju inte helt lätt att hitta en pappakandidat.
Jag gick igenom alla mina killkompisar (ja, det är sant :)) och frågade varenda en om de kunde ställa upp och donera sina spermier. Ingen tackade ja. Vissa förstod mig helt och fullt och stöttade mig till 100%, men ville inte skaffa barn ”utan känslor”.
Jag förstår dem, och accepterade deras beslut. Andra blev upprörda och frågade hur sjutton jag kunde ens tänka tanken.
Jag sa bara ”Du behöver inte förstå – det enda jag vill är att du respekterar mitt beslut att skaffa barn på det här sättet.”
En del började prata skit bakom ryggen på mig, speciellt tjejer.
Vad gör man?
Varför var jag tvungen att dels kämpa för att hitta en pappakandidat, dels kämpa mot smärtan – men även kämpa mot allt skitsnack? Ett tag var jag nära att ge upp, jag orkade inte med motståndet jag mötte – och tänkte att jag får väl förbli barnlös. Men ALDRIG i livet! Jag tänker inte avstå från något pga att vissa är så trångsynta! Jag drog tillbaka mitt mod och fortsatte söka.
Jag fick napp till slut. En killkompis ville hjälpa mig! Tyvärr blev det inget, efter ett första misslyckat försök ångrade han sig och sa att han inte var beredd att skaffa barn på det sättet. Sen fick jag napp på nätet. En kille i Sthlm sökte efter en tjej att skaffa barn med. Vi hade tät mailkontakt i några månader, tills jag tog mod till mig och åkte tåg till honom samma dag jag fick ett positivt besked på ägglossningstestet. Detta hände i december -03. Vi genomförde en insemination och sedan började den långa väntan.
Tyvärr blev jag inte gravid, och hoppet började svikta. Det blev inget andra försök, pga att hoppet studsade så fram och tillbaka.
Mitt knä hade börjat göra rejält ont och det röntgades i februari -04. Resultat: ett helt odugligt knä. Brosket var helt borta och det enda som skulle hjälpa var en knäledsoperation. Jag sattes upp på kö…
…och nu började mitt hopp svikta rejält. Ena dagen var jag vid gott mod och trodde verkligen att jag skulle fixa det och bli gravid. Andra dagen grät jag och trodde att jag aldrig skulle få uppleva känslan av att bära ett barn i min mage. Sommaren kom och min vänstra höft började göra ont. ”NEJ!” skrek jag och tänkte att det får bara inte hända. Inte nu! Åh, så många gånger jag önskade att jag hade skaffat barn i unga år ändå. Innan allt krångel med mina leder började, innan de skulle paja! Nu kände jag verkligen pressen, jag var tvungen att agera fort, innan höftlederna lossnade och jag var tvungen att byta ut proteserna. Vid det här laget hade min reumatolog börjat ana att jag inte hade pojkvän.
Han drog upp saken med mig och när han fick det bekräftat av mig skickade han mig till en kurator. Herregud…
Jag gick dit en gång och sen fick det vara. Jag behövde inga moralkakor…
Som om jag inte funderat igenom saken ordentligt!??!
Jag har nu haft 2 hela år på mig att fundera riktigt noga, och tro mig…jag vet vad jag gör. Jag har tagit reda på så mycket fakta att min hjärna är fullproppad. Jag vill ju inget hellre än att skaffa barn med någon jag älskar, men jag vågar ju inte vänta tills Han dyker upp. Då kanske det är försent, med tanke på mina leder, min reumatism…
Den 4:e oktober -04 fick jag mitt knä opererat. Jag lever numera utan smärta i knät och det är så härligt – nu har jag återigen tagit upp alla planer på att bli gravid. Ägglossningen är på ingång och jag ska göra ett försök med ett ex, bara han inte bangar. Fixar han det inte så ska jag åka till Sthlm igen – ja, vi har fortfarande kontakt, pappakandidaten där och jag. Men jag hoppas ju att det blir med mitt ex, vill inte att barnets pappa bor i Sthlm, så många mil ifrån mig.
Mitt vänstra höft spökar lite då och då, men de andra lederna är i toppform – JUST NU. Vem vet, nästa vecka, eller nästa månad – eller nästa år – kanske jag blir så dålig att det bara är att glömma allt vad graviditet och barn heter. Jag tar inte den risken. Jag vägrar. Och alla andra får tycka exakt vad de vill, jag tänker genomföra det här. Med eller utan stöd – för jag tänker inte acceptera ett liv utan ett barn.
Inte en chans.
/Jaana
10 januari 2013