Under våren 2005 började jag och min fästman Peter diskutera bäbis på allvar. Efter 5 år ihop och halvvägs till altaret så började känslorna efter att utöka familjen bli starkare.

Under maj månad upptäckte jag en knöl i höger armhåla. Jag gick med den ett par veckor innan jag slutligen gav mig av till vårdcentralen som för övrigt bett mig avvakta med att komma dit.
En läkare klämde å kände lite överallt å skickade hem mig ett par veckor igen.
Därefter, när knölen fortfarande var kvar, blev jag skickad till Punkitonsmottagningen där det tog cellprover från knölen.
Ingeting. Det visade nada.

Ett par veckor gick återigen och den 28 juli knallade jag rosenrasande in på Vårdcentralen och tyckte att nu måste det hända någe. Jag fick då träffa en annan läkare som samma dag skickade mig till lasarettet för att träffa en medicinare och överläkare.
Han konstaterade väldigt snart att det med ett stort förmodligen var något som heter Hodgkins.
”Jaha...” sa jag och log, halvt medveten om att människa i vit rock framför mig talade om cancer.

Överläkaren kallade in en läkare från Uppsala som var av samma uppfattning och då var det bara att träffa kirurgen. Den 1 april lade jag mig på operationsbordet för första gången i mitt liv. Vaken och sådär lagom nervös.
Kirurgen, som för övrigt var bland det bästa människor jag mött, plockade ut en knöl för tester och den for iväg redan samma dag med tåget till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Ett par veckor gick utan svar, och för övrigt hade de få lymfom experterna semester samtidigt så hela sensommaren gick i dvala tills det en dag kom ett telefonsamtal med bekräftelsen på att det var Hodgkins. Jag tröstades med att jag faktiskt fått den snälla varianten av Hodgkins och att det nog skulle räcka med 3-4 fyra behandlingar.

Det var dags att lägga sig på operationsbordet igen och jag fick en liten rund dosa inopererad ovanför höger bröst. Det har nu visat sig att det behövs 8 behandlingar varav 3-4 veckors strålning, sen ska jag vara botad.

Längtan efter vårat barn har bara blivit starkare å starkare och jag ser barnvagnar och barn precis överallt. Jag går in i barnbutiker och önskar att jag kunde stå å titta på den där Stokke sängen och veta att det samtidigt ligger en liten tjej eller kille där inne i magen å skvalpar, men icke.
Jag måste bli frisk först. Fri från cellgifterna och strålningen.

Huruvida man ska skaffa barn direkt efteråt råder delade meningar om. En läkare skrattade, röck på axlarna och sade att du kan skaffa barn så fort behandlingarna är över om du så vill, medan Cancerfondens informationsblad tycker man ska vänta nått år eller fler.
Visst kan vi vänta ett par år men vi längtar ju ihjäl oss.
Sedan kanske cellgifterna påverkat mig såpass att jag helt plötsligt inte kan få barn. Risken finns, dock sägs den vara obefintlig för Hodgkins men jag har stött på ett antal kvinnor med samma cancer sjukdom som faktiskt blivit sterila, och även dem som fått barn direkt efteråt.

Att inte veta, och att gå å vänta på att bli frisk är oerhört påfrestande. Att se alla dessa vackra gravida kvinnor som stoltserar med sina magar gör mig gråtfärdig av avund å längtan. Men kanske blir det våran tur snart. Det är just den tanken, på att det kan vara våran tur, som gör att vi orkar igenom alla behandlingar och bieffekter dem för med sig. Längtan efter våran son eller dotter får oss att bli ännu mer beslutsamma om att allt ska fungera och föredelarna vi får med oss av denna erfarenhet tillsammans lär bara vara positiva, för framtiden.

Lev varje dag, och ta inte någon i din närhet eller dagen i sig för given!

/Therese