Jag hade varit tillsammans med en kille i två år men vi hade mycket problem i vårt sexliv så jag åt inga p-piller under den tiden.
En månad efter att vi hade gjort slut så träffade jag en sån underbar kille. Vi har nu varit tillsammans i 5 månader.

Det dröjde en knapp vecka innan vi hade sex första gången. Jag hade inte en tanke på skydd, dum som jag var. Jag hade inte behövt att skydda mig på länge eftersom jag inte hade haft sex på ett tag.
Tanken slog mig efteråt att jag borde gå och ta ett dagen efter piller, men tänkte att ”Nä, det är ingen risk att jag blir gravid.”
Jag besämde mig för att börja äta p-piller igen och gick och hämtade ett recept. Nu var det bara att vänta på att mensen skulle komma så att jag skulle kunna komma igång.

Min pojkvän och jag använde kondom undertiden. Grejen var bara den att mensen aldrig kom. Jag berättade det för en nära vän och hon tyckte att jag skulle gå och köpa ett graviditetstest.
Det hade nu gått fyra veckor sen vi hade sex första gången. Jag behövde inte göra något test för jag kände på mig att det var något som var annorlunda. Jag visste att jag hade något som växte i min mage. Men för att vara helt säker så gjorde jag ett sånt där test.
Det dröjde inte många sekunder innan det visade positivt.
Det var med blandade känslor som jag fick bekräftat att jag hade rätt. Jag är ju bara 19 år och vi hade ju bara träffats i en månad. Trots det så kände jag att jag vi skulle kunna klara det här.
Jag ville behålla barnet. När jag och mina vänner har disskuterat hur vi skulle göra om vi blev gravida när vi är unga så har jag alltid sagt att jag ska behålla barnet. Jag har intalat mig själv att gör man abort så minskar chansen att få barn igen.

När jag berättade för min pojkvän att jag var gravid så fick jag inte alls den feedback som jag hade hoppats på. Han sa att han inte var mogen (han är 22 år), han vill ordna till saker i sitt liv först. Skaffa fast jobb, hus osv. Men sammtidigt sa han att han inte ville påverka mitt beslut att jag skulle bestämma.
Han skulle stötta mig oavsett hur jag valde.

Jag hade gått och målat upp en bild i huvudet hur det skulle kunna bli och med dom orden så sprack den bilden helt. Jag vill ju självklart att mitt barn ska ha en pappa som verkligen vill att han ska finnas till. Inte någon som är där bara för han måste.

Jag gick och pratade med en psykolog eller något på unggdomsmottagningen. Vi skrev upp för och nackdelar. På pappret var det helt klar flest nackdelar. Men mitt hjärta sa att det var fel att göra abort. Jag visste att jag inte skulle kunna förlåta min pojkvän om det visade sig att jag aldrig mer kunde få barn efter en abort.
Jag bestämde tillsammans med psykologen att vi skulle vänta så att jag fick tid att fundera. Abort med piller tyckte hon var för tidigt så jag skulle i så fall sikta in mig på skrapning.

Jag tänkt och tänkte.
Försökte prata med min kille men han var klar med vad han ville. Då sa han en sak som fick mig att ändra min uppfattning. Han är elitidrottare så han har planer på att flytta runt i världen de närmaste sex åren. Det gjorde att jag kände en otrygghet för vårat barn. Jag vill inte släpa runt på barnet så att det inte känner sig hemma någonstans.

Jag var nu i 7:e veckan. Den 23/12 hade jag bestämmt mig. Jag ska göra abort. Tanken kändes jobbig och obehaglig men jag visste att det var enda sättet.
Jag berättade det för min pappa på kvällen och han var ovanligt lugn emot vad jag hade föreställt mig. Han tycket att det va ett moget beslut att göra abort.

Julaftons morgon.
När jag vaknade på morgonen hade jag lite ont i magen. Så jag gick ner för att äta frukost. Efter frukosten så fick jag känslan av att jag hade mens värk. Kramp i magen. Jag kände mig orolig för jag visste att det kunde vara tecken på missfall.
Det blev lunch och jag fick bara ondare och ondare. Kunde inte äta något av julmaten. Jag gick på toaletten och det kom några droppar blod. Jag spang upp till datorn och läste på internet att man kunde ha mens vid graviditet men att det var ovanlig.

Smärtan blev bara värre och värre. Vid sextiden hade jag så ont att jag ringde en akutmottganing. Hon var jätte otrevlig som svarade, jag hade gråtklumpen i halsen. Hon sa att det kunde vara missfall men att jag skulle vänta och återkomma på måndag.
Det samtalet fick mig bara att må sämre.

Tillslut hade jag så ont att jag tog en tablett mot mensvärk i hopp om att det skulle värka. Efter ca 30 minuter så var smärtan borta. Skönt tänkte jag det var bara mens.

Jag stod och pratade med min lillebror i hallen när jag plötsligt kände hur något boktavligen sögs ur mig. Från magen och ner mot musen. Jag sprang in på toaletten och satte mig.
Precis när jag satt mig ner kom det ner rinandes en avlång klump på 4 cm ner i toalettstolen. Efter det kom det lite blod men inte alls så mycket. Jag visste direkt vad som hade hänt.
Av ren reflex vände jag mig om för att titta på vad som hade kommit ut. Jag började stor lipa när jag såg mitt blivande barn ligga i toaletten. Även fast jag hade bestämmt mig för att göra abort så kändes det jätte hemskt. Jag kunde inte sluta gråta.
Efteråt kände jag mig helt tom i hela kroppen. Min magont var borta och jag blödde inget mer. Jag satt länge och bara titta på klumpen. Det tog verkligen emot att spola.
Dagen efter kom det yttligare en klump ur mig när jag duschade. Så här i efterhand så känns det som om det var det bästa som kunde hända. Jag slapp göra abort, det fick ske på den naturliga vägen. Jag föröker tänka i dom banorna att det inte var meningen att vi skulle få ett barn just nu.
Något säger mig att jag alltid kommer tänka på mitt ofödda barn på julafton.

Min kille och jag är fortfarande tokkära och mycket mer försiktiga. Vi är båda överens om att det är bättre att vänta några år med att skaffa barn. Det var ju så det var tänkt från början. Få klart skolan och allt det där.

Jag tänker forfarande på det ibland men jsut nu känns allt helt okey.

/Charlotte