Första gången jag kände på riktigt att jag verkligen ville ha barn var jag 15 år gammal.
Jag och pojkvännen var på semester, långa heta dagar med sol, bad och gos. Jag förstod då att, skolan bör jag gå ut innan. Men han och jag skulle ju vara tillsammans, för resten av livet.
Klart vi skulle ha barn tillsammans.

Vad jag minns nu, så talade vi aldrig om det då. Det var först när vi flyttade till vår första egna lägenhet som det kom på tal de första gångerna. Fortfarande, jag gick i skolan, hade mycket kvar sa han, han jobbade.

Efter två år hade vi flyttat tillbaka till hemkommunen. Med släktingar och allt vad det innebar. Min syster fick en liten, som jag självklart gick och bar på. Brydde mig om och aldrig ville släppa. Blev så ledsen att hjärtat höll på att brista när min kärlek inte räckte utan att bebisen ville ha sin mamma.

Min längtan efter barn spräckte förhållandet.
Efter tre år tillsammans gjorde jag slut. Hans "om två år" räckte inte för mig, det kändes som en makalöst lång tid, en onödig tid. En tid helt innehållslös.

Min barnlängtan försvann inte när vi gjorde slut. Jag trodde att den skulle göra det. För det är ju bara "tillåtet" att längta efter barn när man har fast förhållande, stabil ekonomi och är mogen för det.

Många anser nog idag också att barnlängtan från någon som inte har de delarna inte är "på riktigt" utan ett sökande efter något helt annat.
Nu efter ett och ett halvt år. Sedan jag och sambon flyttade isär undrar jag vart tiden tog vägen. Nu är det jag som har jobb, stabil ekonomi.
Dock inte ett förhållande.

Det gör riktigt ont i mig när jag inser att det var i januari i år jag skulle ha slutat med p-piller. Kanske skulle jag ha haft ett barn i magen nu.
Men så kanske man inte kan se på det?

Hade under ett halvår en ny sambo, mest för att jag kände att det för hög tid att stadga mig, tyvärr höll det inte. Vi var alldeles för olika. Under det förhållandet slutade jag äta p-piller. Utan att berätta för honom. Dumt, elakt, överjävligt, ja. Men för varje piller jag tog dog en liten liten del av mig.

Har inte ätit p-piller sen dess, haft tillfälliga förhållanden, helt oskyddad, skulle aldrig ta bort ett barn, blev jag med barn. Då var det meningen. Det säger ganska mycket om hur mycket man egentligen kan längta efter barn. När man gråter varje gång man får mens. Trots att man inte har "hela paketet".

Sitter man på sidor som gravid.se och niomanader.se och läser förlossningsberättelser hela dagarna då är längtan ganska stor. Känner mig inte behörig att vara där. Ska man sitta på de sidorna känns det som att man bör vara lite "medelsvensson" inte 20 år på timanställning, med en liten etta i ett sunkområde.
Men vad gör man?

Jag kan inte annat än att fortsätta tänka mig hur det skulle vara. Även om det säkerligen INTE blir som man tänkt sig. Jag kan fortsätta kissa i min mugg. För eller senare. Då kommer det nog ett barn. Även till mig, och oavsett hur min situation är, så skulle jag bli världens lyckligaste!

/Sara