Allt detta ljusa, friska blod som kommer i stället för det barn jag längtar efter. Inte nog med att det ömmar inom mig, det smärtar hårt när ägget slits ur min kropp och blodet hela tiden omger mig vid varje toalettbesök. Smärtan, längtan och tomheten istället för att följa naturens gång och lyssna på min kropp som skriker efter något litet, mjukt och verkligt att fylla min famn med.

Efter varje intimt umgänge med min man känner jag noga efter hur jag mår; spänner brösten, ömmar magen, mår jag lite illa? Som om det på bara några minuter skulle finnas några tecken på en befruktning. Snart blir jag nog skengravid för att jag längtar så mycket!
Det finns inget annat som får mig att uppslukas så som graviditet och barnafödande och trots att jag smyger med det och känner skam för att det är det enda jag sysslar med anar jag att det kanske blir så när man hunnit passera 30 och ännu inte är i närheten av det. Samtidigt som det finns inom räckhåll. Jag vet ju att det är fullt möjligt att tillverka ett barn, vi har allt som krävs: en man, en kvinna och kärleken mellan oss.

Jag har velat ha barn sedan jag var nitton år. Jag var färdigutbildad undersköterska, hade pojkvän, jobb, var beredd att flytta hemifrån och jag började längta efter något riktigt stort och underbart som kunde uppfylla mig och ge mig en mening med att vara vuxen.
Jobbet och pojkvännen och allt det andra som skulle vara så häftigt med att ”bli stor” tycktes med ens riktigt futtigt.
Med åren växte min längtan och jag blev mer och mer kär när jag fick syn på en bebis. Många av mina vänner bildade familj och uppslukades av sina barn och jag hamnade längre och längre ifrån dem.
Det som numera förgyller min dag är en skymt av en liten söt bebis som ligger trygg i sin mammas eller pappas famn. Aldrig trodde jag att kroppen kunde styra hjärnan så kraftigt!

Jag träffade en ny kille som jag ville dela resten av livet med och vi blev gravida alldeles i början av vårt förhållande. Det som jag hade längtat efter i flera år hade hänt! Men jag anade vad min kille ville och gjorde abort för att inte förstöra hans liv. Det var det dummaste jag någonsin gjort!
Inför varje mens kommer drömmarna och fantasierna om det barn jag kunde ha haft men tog bort av egen vilja.

Nu har jag träffat rätt kille och vi har beslutat oss för att skaffa barn trots att han är nio år yngre än mig. Vi delar samma dröm om en familj och han längtar också efter ett barn med drag från oss båda men med egen personlighet som vi kan älska och fostra till en stark och trygg person.

Jag testar med ägglossningsstickor och ligger med benen i vädret och väntar på den där känslan då jag bara vet att det har hänt något. Brösten som ömmar och blir stora som nypumpade fotbollar, den konstiga smaken i munnen som jag först trodde berodde på en ovanligt lång bakfylla och den enorma trötthet som grep tag om hela min kropp. Och förmodligen det obligatoriska illamåendet. Men alla dessa symtom, hur obehagliga de än blir är trots allt mycket mycket välkomna.

/Maria