Har ni någonsin haft en sugande känsla i maggropen som orsakar ett tryck över bröstet och får ögonen att tåras?
Jag trodde inte att det kunde göra så ont, denna längtan som gnager och tär inombords. Den emotionella berg-och-dalbanan utan slutstation. Kasten mellan hopp, förväntan, oro och den totala uppgivenheten.
Tänk om något är fel? Tänk om jag aldrig får uppleva en normal graviditet, känslan av att hålla ett precis nyfött barn i mina armar och vetskapen om att denna nya individ är en liten del av mig, en liten del av min man och en stor del av sig själv.
Men tanken på (och hoppet om) att en dag få ha ett eget litet knyte att vårda och älska är en källa till styrka när hela tillvaron vacklar och får tiden att rulla på som vanligt.

Min mamma har varit gravid fem gånger (sista gången trots spiral) som resulterat i fem friska barn, och hon har alltid skojat om att det har räckt med att pappa kastar kalsongerna över sängen så blir hon med barn (är det därför de har skilda sovrum?). Inga problem i den bebisverkstan alltså och jag trodde att även den mänskliga reproduktionsförmågan var ärftlig, men tji fick jag!

Två år, tänk vad fort tiden går ändå och tänk hur annorlunda livet skulle se ut om allt gick som vi tänkt oss. De senaste månaderna har jag varit bergsäker på att jag är gravid i ungefär två veckor fram till dess den ständigt objudna gästen kommer på besök och varje gång blir jag lika fruktansvärt besviken! Med alla erfarenheter och med facit i hand känns det som om jag har vuxit ifrån den där naiva 23-åringen som trodde att man ”skaffar” barn när man vill.
Jag har aldrig upplevt en så stor vanmakt och djup längtan som jag gör nu och jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver uppleva hur det känns om ytterligare några barnlösa år…

Jag håller tummarna för alla er som försöker av hjärtats lust och hoppas att allt går vägen för er som lyckats! Uppskatta den gåva livet ger oss och det privilegium barn är.

/Kajsa