Min riktiga längtan efter barn började nog när mitt första plus visades i det där lilla, lilla fönstret.
Då var jag bara 19 år och nog inte redo för ett barn, inser jag nu i efterhand. Men jag glömmer det aldrig!
Där låg det på handfatet o det extra lilla strecket som jag vet många av oss längtar efter dök sakta upp. En stor klump i halsen, för jag visste redan hur reaktionen hos min dåvarande pojkvän skulle bli.
Hans ledsna nedsänkta blick: - ”Nej jag är inte redo.”
Jag visste ju att han hade rätt och att det bara fanns en utväg…tyvärr.
Det blev en abort……

Några dagar efter fick jag kraftig smärta! Det var en smärta jag inte klarade av och smärtan tog överhand av allt minne för den dagen. Jag minns bara den. Åkte in akut och fick konstaterat ett X(utomkveds). Dagen efter blev det operation.
Det kändes så orättvist, så elakt! Jag hade ju redan gått igenom den psykiska smärtan av att genomgå en abort. Men trots allt gick allt bra, jag fick behålla mina äggledare och tiden flöt på.

Efter ett tag så växte jag o min dåvarande isär, på vilka grunder hör väl inte hit. Vi separerade, men minnet av vad vi gått igenom kommer alltid finnas kvar.
Jag träffade så min nuvarande sambo, mitt hjärta, min ”soulmate”. Han har en son sedan tidigare förhållande och jag mådde så bra av att se honom som pappa. Han är varm och öm.
Det tog inte lång tid innan vi började prata om ett gemensamt barn. Först lite sådär att man smyger in det, sen blev det mer och mer.
När vi väl bestämt oss så var det väl bara ”tuta och köra”… Trodde vi.

Ack så fel!
Månad efter månad gick och jag blev nog Clearblues största kund *S*. Att ha sex hade ju blivit en ren tillverkningsprocedur och inte det där roliga, mysiga och eggande. När det gått 11 månader så gav jag upp. Var helt säker på att läkarna förstört mina äggledare när dom varit där och "rotat”. Både jag och sambon var nog ganska nere. Vi lade det på hyllan otalat.

Helt plötsligt så slog det mig. En klocka ringde i huvudet. ”Nu e du gravid!”
Från att vara den där testomanen, så lyfte jag bara luren och ringde MVC. Kan inte fatta det, men så gick det till. Otroligt, har jag ju märkt nu, så fick jag en tid efter 2-3 dagar.
Detta är ju min berättelse om längtan efter barn så detta drar jag kortfattat:
Ca 9 månader senare föddes min son! Efter en helt smärtfri graviditet så kom den lille envise (som sin mor) sonen ut dubbelvikt! Ja han kom i säte, men allt gick bra. Att bli mamma till detta lilla knyte är den mäktigaste känslan som finns! Han var ju så underbar, så fin. Något som vi lyckats skapa. Detta underverk döptes senare till Jonathan(hämtat ur Bröderna Lejonhjärta)

Därefter bestämde jag mig för att ta p-spruta som preventivmedel. Det höll jag på med i ca 6 månader. Fy för för den! På dessa 6 månaderna så ökade jag ca 15 kg i vikt. Dels för det och dels för att vi börjat prata om en nr 2:a så slutade jag, hade ju hört att det kunde ta ca 1 år innan tant röd dök upp igen.
Efter ca 4 månader ringde ”hon” på dörren och då började vi så smått. Inget räknande och inget kissande på stickorna.
Detta skulle gå!

Tiden gick och ingenting hände. Månader blev plötsligt till år. Men vi hade ju lyckats innan? Vad är det som är fel på mig?
Alla ni som gått igenom denna väntan vet hur det snurrar i huvudet på en.

Helt plötsligt i början av november 2003 så kom känslan. Den där jag kände igen så väl. Så dagen innan fars-dag, så kom denna kvinnan in på Apoteket (undrar om dom saknat mig hihi) och bad stolt om ett Graviditetstest igen. Känslan på väg hem med denna lilla gröna påse. Pirret i magen, alla frågor surrandes i huvudet. Ska det visa det jag vill? Hade dock bestämt mig för att detta skulle inte användas förrän morgonen efter. På självaste fars-dag!
Den natten sov jag illa!

Vi behöver ju inte gå in på detaljer om utförandet av testet denna morgon när jag smygit mig upp *fniss*, men plusset dök upp! Detta efterlängtade streck! Jag kände tårarna som rullade, det gick ej att hejda. Dessa lyckans tårar!
Snabbt for jag ner i blomsterbutiken. Tur att jag varit där några gånger innan, för jag bad henne att binda ihop en bukett vackra röda rosor och däri stack vi ner detta underbara nedkissade testet *ler*.
Hon bara log och fixade, ja hon förstod nog min lycka där jag stod med tårarna i ögonen.
Väckte sambon med denna bukett. Men tror ni att han tittade närmre? NEJ! Jag fick snällt be honom titta närmre på buketten. Vilket leende han sen fick - han strålade! Sen satt vi och lipade av glädje ihop.
ÄNTLIGEN så skulle vi få nr 2! Planeringen började igen.

Tyvärr varade denna lycka inte länge.
Dag 3 efter det positiva testet började jag blöda. PANIK skrek i hela mig. Jag är gravid, jag ska INTE blöda.
För att få något lugnande så surfade jag in på alla möjliga sidor för gravida. Men blöda kan ju betyda annat än missfall, men ÄVEN missfall.
Dagen efter var jag inne på KK-akuten och fick konstaterat ett missfall.

Hela världen rasade! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Tack och lov så hade jag sambon vid min sida. Men stackars min lille son som inte förstod varför mamma bara grät och grät.
Tur i oturen så kom det värre saker i mellan som fick mitt missfall att kännas som en bagatell. Som fick mig att glömma och på något vis gå vidare. (vad som hände vill jag inte gå in på pga att det är väldigt känsligt).
Tiden rullade på och plötsligt började klockan ringa igen!
Nu, nu, nu skulle det gå vägen!

Nästa pluss kom lagom till min sambos 30-års dag! Jaaaa lycka!
Helt underbart! Men denna gången såg jag att sambon blev lite reserverad. Jag pratade med honom om det. Jo han var glad, men vågade liksom inte. Jag tyckte att det var onödigt att oroa sig.
Men det var det visst inte. Denna gången fick jag/vi leva med lyckan i ca en vecka. Detta missfallet kom på morgonen.
Ännu en gång ner i dalen. Ner i avgrunden. Djupt, djupt ner! Jag avskyr att känna mig så svag, så misslyckad!
Denna gången vart jag riktigt illa däran när det gäller psyket. Inte så att jag inte fungerade som människa. Jag gick upp på morgnarna, gick och jobbade, kom hem, tog hand om familjen, gick och la mig. Men mycket mer än så var jag inte. Såg ingen glädje i något, blev lite smått robotaktig.

Sakta men säkert kom jag tillbaka.... Försökte se den lilla strålen i allt. "Jag har ju en son och sambo som älskar och behöver mig"- detta intalade jag mig själv varje morgon.
Efter några månader så hade jag "överlevt" missfall nr 2.
Ja.. det är tyvärr inte slut här.

Missfall nr 3 kom egentligen innan jag visste att jag var gravid.
Ja jag bara fick för mig att jag skulle testa. OPS! Där kom plusset! Jag var "gravid" i nästan 3 veckor och sen kom en blödning.
Det var in på KK igen. Där kom den värsta chocken. Deras gravtest visade negativt! Jag fattade inget! Men enligt läkaren så hade detta missfallet kommit vid min förra (som jag trodde) mens och att när jag testat så hade hormonerna inte hunnit gå ur kroppen. Snacka om att känna sig lurad! Jag som kännt en del gravtecken!
Läkaren skickade då en remiss för utredning.

Där står jag nu...
Har alla remisser för provtagningar som ska göras på dag 21. Väntar ägglossning i julhelgen.
Vill så gärna ha nr 2, men kommer man att orka? Kommer vi någonsin få efterlängtade lillasyster/lillebror? Känslorna för detta är på båda håll. Sambon är rädd han med. Han tar det hårt, men hårdast för honom är nog att se mig så plågad. Ja, plågad är rätt ord.

På någon sida för gravida hittade jag vad olika namn betyder. Jonathan, som min son heter, betyder "Gud har givit".
Inte för att jag e troende...men är då han det barn vi får?
Han är mitt hjärta, min stolthet, mitt allt! Men jag VIIIIIILL ha ännu ett hjärta!

/Netti