Att få barn var inget vi hade planerat, fast om sanningen ska fram så använde vi varken preventivmedel eller var speciellt försiktiga...så både jag och min sambo var ganska sugna på en bebis.
När mensen var försenad ett par veckor (har oregelbunden mens så jag är inte så noga med dagarna) köpte jag ett graviditetstest. Skyndade mig hem från apoteket, kände mig upprymd och förväntansfull. Testet visade positivt!
Så otroligt roligt det skulle bli med en liten krabat i vår familj. Jag och min sambo hade ju ändå varit ihop i 7 år, så allt kändes så rätt.

Ville vänta tills min sambo kom hem från jobbet med att berätta, tyckte att det kändes fånigt att ringa. Ringde däremot direkt till BM och hon räknade ut att jag var i ca v 6. Fyra veckor senare skulle jag få komma på inskrivningen. Min sambo blev lika glad som jag över beskedet.

Vi tänkte vänta till v.12 med att berätta för någon om vår lilla vän, detta eftersom att min bror och hans tjej nyligen fick missfall i v.11, så att få missfall kändes så nära på nått sätt. Men vi blev tvungna att berätta för svärmor och min mamma i allafall. Dom blev alldeles till sig, svärmor började till och med att gråta.

Inskrivningen gick jättebra, jag kände mig nöjd med barnmorskan, hon var saklig men samtidigt ödmjuk. Jag gick som på små moln, vi ställde oss i bostadskö på en mer praktiskt lägenhet på bottenvåning med egen ingång och allt. Vi kollade runt på en större bil..allt skulle bli så perfekt!

Men i v.11 började jag att få små blödningar, ringde BM, hon lugnade mig men tyckte att jag skulle ringa igen om blödningarna blev större. Från måndag till fredag höll sig blödningarna små. Ringde till BM på fredagen för säkerhets skull. Hon tyckte att jag skulle avvakta över helgen, men om blödningarna ökade eller att jag fick ont så skulle jag ringa gyn-akuten under helgen.
Jag kände oron stegra sig, inte kunde väl jag drabbas av ett missfall. Sommaren som skulle bli så perfekt, med långpromenader och gosig bebis...
Men lördagen började med att bödningarna tog fart, men ingen smärta dock, så jag väntade med att ringa. På eftermiddagen fick jag en lättare, typ, mensvärk. Ringde då till gynakuten, de var jättegulliga, men som det faktiskt är så kan dom inte göra något. Om jag fick väldigt ont så skulle jag komma in.
De beklagade det troliga missfallet och det var bara att ringa om jag behövde prata.

Men på något konstigt sätt accepterade jag allt. Kände mig lugn, nu skulle kroppen få sköta resten. Min sambo började förstå att jag verkligen skulle få missfall när jag satt i soffan med en "vetekudde" på magen och hade värkar som kom i omgångar med jämna mellanrum. Natten blev lång, jag grät lite över vårt förlorade barn. Men ändå var jag tacksam över att inte få en bebis med exempelvis hjärtfel som ändå skulle tas ifrån oss så småningom.

På söndag morgon kändes kroppen mycket bättre, små blödningar men ingen värk. Fick komma på en gång på måndagen på kvinnokliniken och göra ultraljud, läkare kom fram till att allt såg "bra" ut. Troligtvis var det en missed abortion eftersom att jag klarat det med relativt lite blödningar och värk. Om det varit ett missfall i v.11 hade fostret varit så pass stort att jag nog behövts skrapas.

Både min mamma och svärmor stöttade oss helhjärtat. Vi har även berättat för andra om det som hänt nu i efterhand, det känns skönt att få prata om det. Jag och min sambo försöker nu att få en liten stjärna i magen igen. Och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge....(fast nu känns det som en evighet..)

/Ida