En tågresa med början till ett nytt liv

Det var upptaget på toaletten. Typiskt! När det äntligen blev ledigt så smet jag snabbt in och låste om mig. Det kändes som om hela tåget stirrade efter mig på min väg genom tågkupén vilket naturligtvis inte alls var sant. Jag befann mig på det tidiga morgontåget från Stockholm till Göteborg, som också gick under benämningen fakirtåget, alla morgontrötta resenär satt halvslumrande i sina säten och tog naturligtvis ingen notis alls om vad som försegick omkring dem.

På SJs toalett slet jag snabbt upp den lilla pappersasken från apoteket som inhandlats redan en hel vecka tidigare, men som av olika skäl blivit liggande i min handväska, och fumlade tills jag satt där med den vita plaststickan i handen. Nu var det inte långt kvar tills jag skulle få veta. Få ett besked. Precis då kände jag att det inte gick alls. Det enda jag behövde göra var att kissa på denna sticka men det gick inte. Det gick bara inte! Ingen återvändo. Det var lönlöst att sitta kvar där. Missmodigt sökte jag upp min plats igen i tågkupén. Tankarna virvlade i mitt huvud medan jag drack upp hela min Ramlösa i ett desperat försök att kunna prestera ett godkänt resultat innan Göteborg.

Efter Herrljunga var jag stärkt för att ge det hela ett nytt försök. Denna gång i sällskap av Bo Kaspers äntrade jag toaletten för andra gången denna tidiga morgon i september. Och denna gång gick det bättre. Mycket bättre. Efteråt placerade jag stickan på ”ett plant underlag” som det stod i anvisningarna, så gott det nu gick på SJs krokiga järnvägsnät genom Sverige. Medan Bo Kasper sjöng i mina öron ”ibland så når man ända fram ända fram”, höll jag andan och tittade på hur sekundvisare på min klocka flyttade fram minutvisaren sakta men säkert tills den utmätta tiden var ute. Då blundade jag och visst med ens utan att ha titta på några streck på en plastbit. Jag försökte koncentrera mig på hur mina känslor inför denna vetskap var. Och kände mig beredd.

Jag höll andan och öppnade sedan sakta ögonen och tittade på stickan. Svaret som jag egentligen redan visst visade sig tydligt på stickan. GRAVID. Gravid skrek den på sitt vetenskapligt digitala vis i form av en fyrkant med blåa streck. Omtumlad satt jag kvar på sitsen medan tåget krängde och Bo Kaspers sjöng… ”du och jag , är vi ett annat slag, är vi ett undantag, du och jag?”. Och jag tänkte när jag närmade mig Göteborgs centralstation vilka underliga vändningar livet kan ta ibland.

/Gunilla