Jag var 26 år och hade längtat efter barn ett bra tag men inte haft någon att skaffa dem med utan bodde ensam med mina två hundar. Så när jag träffade min blivande man så började jag bearbeta honom ganska så omgående. Vi förlovade oss i maj och strax efter nyår startade vi bebisverkstaden på allvar! Jag slutade att ta mina p-piller med en stark lyckokänsla i kroppen, det kändes så otroligt spännande!

Tredje gången gillt heter det ju och det stämde för oss…
Jag var iväg på en föreläsning i slutet av april och hade köpt en kaffe latte på favoritcaféet att ta med. När jag satt och drack av den under föreläsningen så tyckte jag att den smakade rent ut sagt illa, beskt och kväljande. Jag drack bara en tredjedel.
Redan då började det pirra i kroppen, något var annorlunda. Kanske, kanske var jag gravid!
Resten av föreläsningen sniglade sig fram... Den var obligatorisk annars hade jag störtat hem snabbare än ögat. När den äntligen tog slut kastade jag mig på cykeln och forsade hem med andan i halsen. Jag kände i hela kroppen att den här gången var det sant, jag bara måste vara gravid!

Väl hemma så mötte jag min sambo i hallen. Han skulle åka och handla. Konstigt nog så sa jag ingenting till honom. Jag kände plötsligt jättestarkt att jag ville vara ensam när jag testade. Så fort han kom utanför dörren gick jag in på toa för att ta testet som legat där i ett par månader och väntat.

Händerna darrade när jag öppnade förpackningen. På något sätt lyckades jag utföra testet (knepigare än vad man skulle kunna tro när alla nerver flyttat ut på utsidan). Jag satt på golvet i badrummet och kramade om mig själv medan jag väntade på att få se resultatet. Och där framträdde att tydligt, blått plustecken…

Ett plustecken?!? Jag var gravid!!! Hela världen började snurra, jag började skaka i hela kroppen och blodet störtade jublande runt i ådrorna. Jag for upp och for runt i lägenheten som en tok med testet i handen. Hundarna tittade storögt på mig, nu hade deras matte tappat förståndet, det kunde inte vara något annat. Jag skrattade och grät om vartannat och kände mig både overklig och oerhört levande på en och samma gång.

Till slut samlade jag mig tillräckligt för att ringa min sambo och säga åt honom att skynda sig hem. Därefter ringde jag min mamma och hojtade i telefonen. Hon har berättat i efterhand att jag var alldeles andlös och upprepade säkert 50 gånger att jag var gravid. Jag hann ringa både min pappa och min syster också innan sambon kom hem. Jag mötte honom i dörren och stack testet i handen på honom. Han bara stod och tittade på det innan han sa ”Jag ska bli pappa” och glädjetårarna började rinna (han är från Norrland och betydligt mer sansad än vad jag är eller någonsin kan komma att bli).

Resten av dagen gick som i ett lyckorus. Jag plockade fram gravidtidningarna som jag tjuvstartat med att läsa och läste om dem allihop, jag sökte på nätet och tog reda på i vilken vecka jag var. Sambon ringde sina föräldrar och sedan satt vi bara i soffan helt omtumlade. Vi skulle bli föräldrar i december – vilken julklapp vi skulle få!

Veckorna som följde var jag otroligt lycklig. Jag köpte böcker, ringde BVC och skrev in mig och började äta massor av frukt och vitaminer. Jag kände mig så speciell och log mot alla gravida jag såg.

Jag låg med handen på magen på kvällarna och döpte pyret därinne till ”Ängeln”.

En ängel visade det sig att vara för i slutet av maj konstaterades att jag hade fått ett MA… Hela min värld rasade, tårarna tog aldrig slut. Det var en sorg som rev sönder mig och förtärde allt. Hur kunde det gå så här? Jag som var så lycklig! Hur kan man gå i nästan 10 veckor och tro att man är gravid och vara världens lyckligaste för att sedan få reda på att graviditeten avstannade i vecka 6? Hur kan naturen vara så grym? Varför hände det mig? Tusen svåra frågor och inga svar…

Jag skrapades i början av juni och sa till alla nära och kära att jag aldrig ville bli gravid igen. Det var uppenbarligen inte meningen att jag skulle få bli mamma. Men lika djup och smärtsam som sorgen var när den pågick, lika snabbt reste jag mig igen för det är så jag fungerar. Jag kommer alltid att sörja min lilla Ängel och den lycka som så snabbt drogs undan från oss. Men vi tog i alla fall beslutet att försöka på nytt. Vi ville ju så oerhört gärna få bli föräldrar. I augusti så gifte vi oss. Det hade vi bestämt när jag blev gravid och så fick det bli. Efter bröllopet satte vi fart på bebisverkstaden igen på allvar.

Även den här gången gick det fort. Den andra november fick jag positivt.
Lyckokänslorna var väldigt blandade… Vågade jag verkligen vara glad? Vad fanns det för garantier att det skulle gå bra den här gången? När jag slutligen accepterade att inga sådana garantier fanns och bestämde mig för att göra ett tidigt ultraljud på Sibyllekliniken i Stockholm så lugnade jag ner mig. Jag måste ju våga tro på att det skulle gå vägen! Men den här gången var lyckan inte total. Det ”naiva” lyckorus jag upplevt första gången jag testade positivt återkom inte. Jag var luttrad och hade i bakhuvudet att det kunde gå fel. Därför kändes det oerhört viktigt för mig att få veta hur barnet mådde i magen.

Vi åkte till Sibyllekliniken och allt var bra! Jag var i vecka 8 och det lilla fostret såg ut som en liten rund humla, så ”Humlan” fick bli namnet på barnet jag bar på. Jag var mycket orolig de första 12 veckorna och kunde inte riktigt tillåta mig att njuta av graviditeten. Men jag skrev i min graviddagbok och intalade mig att det skulle gå bra. Jag var tillbaka till Sibyllekliniken ett par gånger för fler ultraljud och det lugnade ner mig. Gynekologen där är helt underbar och han spände ögonen i mig och sa ”Det blir ett barn till sommaren”. Jag använde hans ord lite som ett mantra när jag var orolig.

Och visst hade han rätt!
Efter en fantastisk graviditet landade lilla ”Humlan” den 16/7-2004. ”Humlan” visade sig vara en liten Alice som idag ler och skrattar och lindar mamma och pappa runt lillfingret. Hon är vårt mirakel!

/Stina