Sitter här och skriver med mina två pojkar sovande på över våningen. Vi har en son på 9 år och en på 13 månader. Satt och pratade med ett par andra mammor idag om hur lätt man "trodde det var" att skaffa barn innan man faktist försökte själv. "Den som lever, han lär".

Vi har 2 barn, men har varit gravida 6 ggr. Vi hade ett tidigt missfall innan vårt första barn men hade sen 3 stycken på ett år innan vi fick vår andra son. Efter att ha läst några av de andra berättelserna på den här web sidan om hur dom blivit behandlade på bl.a. akutmottagningar, kan jag nog säja att jag är glad att vara bosatt i USA. Jag har turen att ha en "egen" doktor med urgullig personal.

Mitt första missfall hände tidigt, vi hade bara vetat om graviditeten i ca 1 vecka. Trots det blev man fort insatt i rollen som "blivande mamma". Det var över fort, mycket smärta på alla vis, men fick höra att det händer "så ofta". Gjorde det inte lättare, men, men...
Vi fick rådet att vänta 3 månader och sen försöka igen. Vilket vi gjorde och 9 månader senare föddes Oliver i oktober 1995. Lyckligaste dagen i vårt liv!

Började försöka bli gravida igen vintern 2001-2002. Fungerade relativt snabbt och vi fick ett positivt graviditetstest i februari 2002. Lyckan var kortvarig. Min doktor tog blodprov på mig för att mäta mitt HcG värde och se att det gick upp som det skulle. Vilket det visade sig att mina värden inte gjort och graviditeten skulle förmodligen sluta i missfall. Innan veckan var slut kom det.
Hade ju gått igenom det en gång tidigare och försökte se positivt på att vi hade iallafall blivit med barn snabbt och lätt, så förhoppningsvis skulle det inte vara svårt att bli med barn igen. Och hur ofta får man mer en ett missfall i rad? Saknaden av vad som skulle varit blev dock stor och det kändes som många runt mig väntade barn.

För att sen se att kroppen tagit hand om allt själv så mättes mitt HcG värde igen ett par veckor eller så senare. Det visade sig att min kropp fortfarande "producerade graviditetshormoner" vilket betydde att allt inte kommit ut.
Jag fick en spruta som skulle göra att kroppen själv skulle stöta ut vad som var kvar. 2 veckor senare i mitten av april var det som om jag fick missfall ännu en gång när "resterna" kom ut. Ingen skrapning behövdes som tur var. Mina värden blev normala och livet gick vidare.

Kors i taket, juli kom och vi var med barn - igen! Vilken lycka!! Men lyckan blev ännu kortare den här gången. Inom en vecka hade jag fått missfall en gång till. Hamnade i kategorin med "otur" och det var säkert inget fel på mig. Det hände så tidigt och hade vi inte gjort graviditetstest när vi gjorde så hade jag kanske bara trott att mensen var en vecka sen.
Nu verkade det som om alla runt oss var med barn. På nått sätt kändes det som om det var det enda jag ville ,att vara gravid, bara för att jag inte kunde.
Längtan efter en bäbis var oerhörd.

Vi skulle väntat längre med att försöka kanske, men i slutet av september visade det sig att jag var med barn igen. Tänkte att kanske nu...?
Jag gick hos doktorn på kontroll, hade första ultraljudet tidigt, vi såg ett litet riskorn med hjärtljud. Tårarna sprutade, nu skulle det nog gå...
Doktorn förklarade att hjärtljudet var lite lågt, men det behövde inte betyda något. Han ville se mig igen en vecka senare. Försökte se på det positivt, att den lilles hjärtljud skulle nog börja slå fortare. Det var nån slags frid men oro över mig samtidigt.

En vecka senare, det var en underbar morgon, strålande solsken och jag kände mig uppåt. Det kunde bara inte gå fel den här gången.
Usch, det var svårt att ligga där och titta på när dom letade efter ett hjärtljud som inte fanns. Ännu en gång! Det var minsann inte rättvist! Det blev många tårar fällda den dagen, sköterskorna kramade om mig och grät dom med. Den här gången ville min doktor att vi skulle ta ut och testa embryot, se om något svar kunde hittas på vad det var som gått fel. Det var med tungt hjärta och stor klump i halsen jag nästa morgon åkte in för "skrapning", (som egentligen var en "sugning".)

Testerna kom tillbaks ett par veckor senare, det hade inte gått att odla (!?) vårt embryo och inga resultat gick att få. På sätt och vis var det lika bra det. Vi oroade oss nog om vad det kunde vara, skulle vi våga försöka igen om vi visste att samma sak kunde hända igen? På sätt och vis vad det bara ( ? ) ödet nu, inte för att något var fel med mig eller min man...

Efter tredje missfallet kände vi att nu var det dags att ta en paus. Det var tufft för oss alla, hela familjen. Vi åkte bort över jul och nyår, härligt att komma bort från allt som påminde om vardagen.

När vi kom hem tog dom ca 10 rör med blod på mig för att testa allt som går den vägen. Det mesta visade sig vara bra förutom att mitt blod var lite tjockt- protein C deficiency, kallade dom det?... Vem har nånsin tänkt på vilken konsistens blod man har eller att det är nått man ens kollar vid upprepande missfall? Inte jag...

Kommer så väl ihåg att jag en dag i mitten av januari sa till min man att jag kände mig som om jag var med barn igen. -"Kanske du är?" Omöjligt trodde jag, för det första skulle jag inte ha min mens på en vecka och för det andra trodde jag inte att vi skulle ha kunnat bli med barn IGEN så snart.
Gjorde ett graviditetstest 2 dagar innan jag skulle ha min mens, brösten ömmade, illamående, och jag ville bara veta. Vid detta laget hade vi nästan en prenumeration på graviditets tester!!! Det var en lång minut men "2 linjer" senare visade det sig att vi var med barn en fjärde gång på ungefär 1 år!

Gjorde nya blodprov hos doktorn, alla nummer perfekta! Fick ge mig själv sprutor 2 ggr om dagen. Nått som heter heparin, blodtunnande medel. Min fobi för nålar och sprutor är nu för evigt förbi!!!
Även vår historia har ett gott slut. Ungefär 500 sprutor senare föddes Oskar en vecka innan beräknad datum den 25 september 2003. Han vägde 3890 gr och var 53 cm lång. En perfekt, underbar, frisk liten bäbis!!!
Den som väntar på nått gott väntar aldrig för länge säjer man ju! Klart, det går lätt att säja det nu, han är ju här äntligen!!

Lycka till önskar jag er som försöker!

/Fredrica