"Att testa positivt" eller "hela havet stormar!"
Ja, vad skall man säga egentligen om det?! Att vara hög utan att ha tagit droger, att få en uppenbarelse från klar himmel eller som sagt, känna det som "hela havet stormar"?

Produktionen började för drygt ett år sedan med att sluta med pillrena. Tvärstopp blev det när sambon gav "klartecken", att nu älskling kan jag tänka mig att fortplanat mig med dig!
Snabb var jag att hysta iväg pillrena så låånnggtt bort jag kunde, dvs lägga dem in i en vrå i badrumsskåpet, och ännu snabbare var jag att förföra den penisbärande av oss två.

Innan man hade hunnit kolla sin menscykel efter pilleråren var det nog sex var och varannnan dag i stort sett. Efter varje kärleksstund låg jag med benen upp i luften för att det skulle "ta sig ordentligt". Första gången sambon såg mig i denna ställningen blev han stående som en fågelholk och bara stirrade.
"Eh, ja, liksom, det tar sig liksom bättre då, liksom" fick jag fram. Om det nu är skrock eller sanning vet jag inte men det skadade ju inte att försöka.

På jobbet berättade min närmaste kompis att hon hade en liten i magen. GUUUDDD vad avundsjuk jag blev!
Jag ville veta allt, hade mina 10000-kronorsfrågor dagligen till henne som svarade så gott hon kunde.
Hur lyckades dom? Hur kändes det? Varför kändes det, och varför hände det inget för oss?
Ja, tillslut kom jag på mig själv att jag kaske var lite jobbig och försökte lugna ner mig en aning. Stackarn trodde jag hade blivit besatt!
Sanningen var den att jag VAR besatt!

När mensen kom igång igen efter pilleråren förstod jag att min menscykel var EXTREMT lång, hela 47 dagar och försökte då räkna ut när sambon helt enkelt var TVUNGEN att ställa upp, oavsett tillstånd. (man kan också läsa det som "när jag hade ägglossning"!)

Vi älskade, kn***ade, pökade, gängade... ja, you name it, överallt och ingenstans och "tillställningen" avslutades alltid med mig liggandes i peacetecknet med benen rätt upp i luften!

Månaderna kom och månaderna gick, samma med mensen. Varje gång man väntade sig den gick man på helspänn och varje gång den kom dog man i hjärtat och själen.
Tillslut fick jag för mig att jag inte kunde få barn. Jag var säker helt enkelt. Jag gav upp i stort sett, efter bara sju eller åtta månaders produktionsarbete. Vi fick för oss att flytta till större, lade helt enkelt barnagörandet på hyllan ett tag och ägnade oss helhjärtat åt flytten.

Det var då det hände!

Två veckor efter inflyttningen i det nya radhuset väntade jag på mensen. Två dagar sen 11/5-04 men inget som slog mig att det kunde bero på en "hyresgäst" i magen.
Äh, min mens har aldrig varit som den skall ändå och nu har det varit mycket med flytten och allt men OK, köp hem ett test till mig ändå, bara för skoj skull! Sambon suckade lätt. Ännu ett test och ännu ett ledsamt besked.
Trodde vi ja!

Jaha, sambon kom, ingen brådska med testet, jag visste ju redan vad som skulle visas.
Äh, är lite kissenödig så ro hit det då!
Kissade länge och väl på det, lade det uppochned för att inte tjuvkika och gick ut till sambon igen.
Vi satte oss ner i köket för att prata lite och glömde helt enkelt av testet där inne i badrummet.

"Skall vi inte kolla nu då?" undrade en nyfiken man.
Ja visst ja, det hade jag ju glömt av.
Lite spända ändå, gick vi in tillsammans och vände på stickan.
Jag slet det till mig och skådade TVÅ starka streck!

Sambon tittade på mig och såg direkt att något var annorlunda än de gångerna jag har testat mig innan.
"Är du gravid?" frågade han med ett leénde på läpparna.
JAAAAAAAAA!!!!!!!!! skrek jag och kastade mig i hans famn.
Han började att skratta och jag kunde inte hålla tårarna borta, de sprutade helt enkelt ur mig av glädje!

Vi förflyttade oss till köket, sammanslingrade hela tiden och jag fick försöka att andas under tiden som jag grät och skrattade om vart annat.
Älsklingen hade inte trott att jag skulle bli så glad som jag blev och han blev faktiskt lite chockad av att se mig i sådan extas.
Så snurrig och vimsig som jag blev av glädjebeskedet har jag aldrig varit! Hela världen sken upp, livet ställdes på ända, jorden kom i gungning och framtiden blev till ett "hela havet stormar"!

Vi sade inte så mycket till varandra, vi bara log och skrattade ihop. Jag kunde inte hålla mig ifrån telefonen utan ringde genast upp min kompis och berättade nyheten direkt. Hon började gråta hon med! Vi grät ikapp där i telefon!

Blivande mormor var också tvungen att få veta. Sittandes hos frisören blev hon uppringd av en helglad dotter som bad henne sätta sig ner om hon inte redan satt, för: HON SKULLE BLI MORMOR!
"Nehe?!" var det enda hon kunde få ur sig, sedn började hon att skratta och berättade glädjande för frisören att hon skulle bli mormor!

Direkt efter glädjebeskedet var allting så uppenbart liksom. Alla småkrämpor som yrsel, illamåendet, ömma bröst och "mensvärk" var ju uppenbara graviditetskänningar! Gud så korkad man kan vara alltså!

Den dagen glömmer jag aldrig och så fort jag känner mig deppig eller nere tar jag fram den känslan av att testa positivt, det gör mig genast glad och stickan har jag sparat också. Tittar på den ibland och skrattar, även om det bara är nio veckor kvar till jag får träffa "hyresgästen" i magen, och att bebisen gör sig påmind i stort sett hela tiden, så var det , testet, det ALLRA första tecknet på att ett plus ett skulle bli tre!!!

Nu är jag i vecka 30+4.

/Ellen