Mars 2003
Vi hade precis träffats.
Tre veckor tidigare- han var en pangkille tyckte jag och vi kunde prata om precis allt.
Vi pratade könssjukdomar, släktingar och resor.
Han berättade att han jättegärna ville ha barn och jag som redan har två goa barn blev jätteglad för då skulle han ju bli en kanonbra ”extrapappa”.
Det visade sig att han faktiskt var en kanonbra extrapappa som lekte och var ärligt glad för att jag hade barn.
En kväll berättade han hur gärna han dessutom ville ha ett eget barn men det var ingen brådska. Han såg det som en gåva att få två bonusbarn men ville lägga ut lite trådar och se om jag skulle backa helt över att få ytterligare ett barn.

Såklart jag kunde tänka mig en liten bebis.
Ju mer jag tänkte tanken så upprymdes jag av glädje.
Både av att min nya pojkvän var så barnkär och glädje över att faktiskt eventuellt skulle få gå upp mitt i nätterna igen och skaka välling. Till en rosa ny varelse som doftar den godaste doft man kan tänka sig.

Tilläggas bör att både han och jag är väldigt impulsiva och vi bestämde att- jovisst.
En bebis skulle vi ha.
En kväll när vi var ute och gick stannade min kille utanför en babyaffär strax intill där vi bor. Han såg lyrisk ut och tog min hand och sa att han var så kär och så lycklig att han träffat mig och att just en sån tjej ska få bli mamma till hans bebis och just en precis sån där ”spöket laban-filt” ska bebisen få.

Vi pratade namn och bebiskläder varvat med att vi lärde känna varandra i snabb takt.

Dagarna gick och blev till veckor.
Jag reste upp till fjällen och åkte skidor med mina barn och lillasyster.
Det var dags för mens men den kom inte på utsatt dag.
Syrran fick däremot dubbel mens och vi skrattade och sa att jag nog var gravid eller bara extremt nykär. Jag sms:ade min nye pojkvän från fjällen att mensen uteblivit 2 dgr och fick tillbaka: ”Jippie..jag saknar er! Kom hem! Kram pappa R.”

Det pirrade både av nervositet och av glädje.
Jag var kär. Kanske gravid. Helt säkert gravid förresten.
Vägen hem från fjällen har aldrig känts så lång.
Vi packade ur och jag nattade mina gosfluffpuffar till barn. R ringde och undrade om han fick komma över.
Klart han fick.
Med sig hade han en grön apotekspåse. Han hade handlat clearblue gravtest! Gulliga kille!

Jag sprang in på toaletten med stickan och kissade med öppen dörr. Vi satt och väntade på att någon minut skulle gå, men redan efter några sekunder visade den två superstarka streck.
Den glädjen var obeskrivlig.
Vi kramades, snyftade och skuttade runt i en overklig dimma.
Vi hade ju precis träffats!
Barnet var planerat!
Vi blev gravida på allra första försöket!

Vi väntade några veckor med att berätta för släkt och vänner. Det blev lite halvironiskt mitt i allt.
”Jag har träffat en ny kille. Jättetrevlig! Vi ska förresten ha barn i december och vi gifter oss i maj.”

Nu ligger de där superstarka blå strecken (Wilmer) och sover här i sin spjälsäng 19 månader senare (han är 10 månader idag).
Och en liten hemlighet - i badrumsskåpet ligger idag ett nytt Clearblue.
Alldeles nytt och orört.

/Lotta