Allt började med ett positivt gravidetstest i början av oktober 2003. Det var min mans första barn, men mitt tredje. Vi var båda väldigt glada för att det hade gått så lätt att bli med barn, speciellt eftersom min man inte trodde att han kunde bli pappa.

Glada var vi och berättade för familj och jag på jobbet. Att jag tog upp det på jobbet var mest för att jag har ett tungt jobb där en hel del lyft förekommer, så att mina arbetskanmrater skulle veta om varför jag ville undvika dessa tunga lyft. För min mans föräldrar skulle detbli deras första barnbarnet. Min mamma hoppades på en tjej eftersom jag har 2 killar sedan tidigare, men för vår del spelade det ingen som helst roll vad det skulle bli, bara det kom och var friskt.

Vid första inskrvningsbesöket på mödravården var det vanliga provtagningarna och det vanliga samtalet med barnmorskan. Allt gick som det skulle där, men det som sagt inte så mycket mer än prat första gången. Vi fick frågan om vi ville göra ultraljud, och självfallet ville vi göra det! Jag som varit med om det innan vet hur fantastisk känsla det är att få se sitt barn i magen, även om det är en svartvit bild på en skärm. Min man såg fram emot ultraljudet mycket han med. Fick ett telefonnummer med oss hem och jag ringde redan dagen efter och fick en tid till den 14 januari 2004 på ultraljud. Min man räknade ner dagarna hela tiden fram tills han skulle få se sitt barn....kände på magen varje kväll och sa "Nu är det bara X dagar kvar innan jag ser dig", min lycka var att se honom så glad över detta barn, jag såg verklgien fram emot det lika mycket som min man.

På nyårsafton blev jag sjuk, kände av vänster öra precis som öroninflammation, men det har jag varje jul/nyårshelg så det var inget nytt att jag kände av det även denna helg. Men det blev inget av det utan bara feber och jag blev sängliggande hemma hos mina svärföräldrar. Min svärmor frågade flera gånger den helgen om hon skulle plocka fram min mans gammal kläder från källaren om det var något vi ville ha, men som tur var sa jag att det kan vänta OM något händer med barnet innan det kommer i juni sa jag. Kom hem igen och jag var bra igen. Men så åkte jag på en hemsk ögoninfektion i vänster öga som slog ut hela vänster halva i ansiktet. Det var söndagen den 11 januari. Blev hemma från jobbet den veckan, fick ju itne ens upp ögat och det smittade väldigt. Fick bara salva, tabletterna som fanns för detta skulle skada barnet sa läkaren.

På onsdagen hade vi tid för ultraljudet. Kännde mig så pigg att jag orkade gå dit iallafall. Hade tid kl 8.15 och spänningen var stor när vi satt o väntade. Jag var i vecka 18 och konstigt nog hade jag inte kännt av att min mage hade vuxit så som den skulle och inga sparkar hade jag känt heller. Men tänkte inte på det så mycket trots allt, jag trodde bara att barnet inte vuxit som det skulle och det var däför jag inte hade kännt något sådant. Har mina barn boende hos oss varannan vecka och det var en sådan vecka jag hade dem hemma hos mig. Hade berättat för barnen att vi skulle åka och titta på barnet poå en tv-skärm och lovat att vi skulle köpa kort på barnet så det fick se det när de kom hem efter skolan. Min minsta kille på 7 och halvt år var förväntansfull inför att bli storebror och ville verkligen se kort på barnet.

Väl inne på ultraljudsundersökningen lag jag mig ner och hon satte igång som vanligt att söka efter barnet. Hittade det, både jag och min man reagerade på att barnet inte rörde sig alls trots att barnmorskans "puttade" på barnet från utsidan. Barnet låg på rygg med ena armen rakt upp i luften, inget hände med det under tiden. Barnmorskan sa inte ett ljud alls till oss, bara sökte och sökte under 20 minuter och jag kan garantera att det var mina längsta 20 minuter i mitt liv!
Vi visste vad som var på gång men samtidigt vore det bra med att hon hade sagt vad som var fel. Inte förräns hon hade sökt klart sa hon bara kort att hon var tvungen att ringa på jourhavande läkare på GYN-avdelningen men sa fortfarande inte varför.
Läkaren kom och gjorde en titt med ultraljudet. Äntligen sa hon det vi hade befarat att barnet hade inte några hjärtljud! Barnet var stort som i vecka 12 fast jag precis hade gått in i vecka 18. Inte undra på att man inte hade känt som på samma sätt som med de andra två barnen.

Snabbt blev vi förflyttade ner till GYN för vidare undersökningar. Inge n riktig tid för oss att tänka igenom denna enorma chock för oss. Läkaren verkade inte förstå vår panik. Bara fram och tillbaka. Läkaren sa att barnet var dött och jag skulle bli inskriven på GYN-avdelningen för skrapning dagen efter. Så det var bara att ta hissen upp en trappa utan någon som helst tid för mig och min man att vara ensamma och prata. Vi kände oss som om vi bara blev skjutna mellan avdelningarna och ingen verkade ge oss något vettigt svar på något och ingen tid till eftertanke och ihopsamlande från vår sida.

Blev iallafall inskriven på avdelningen. Sköterskan där var den första varma person vi mötte denna dag. Men ändå kom hennes fråga "Hur känns det för er del att få detta besked?" Det var som ett slag i ansiktet för oss båda, ingen hade gett oss tid att samla ihop oss och känna efter riktigt efter beskedet.
Ultraljudet var kl 8.15 och skötersakn frågade detta 12.00 och inte en minut än för oss själva, bara massor av personl som var runt oss men ändå inte där för oss kändes det som. Blev inskriven och som tur var fick jag åka hem den dagen bara jag kom dit fastande klockan 7 dagen efter för skrapning.

Vi gick som i en annan värld.

Vi gick ner till ett fik i närheten av sjukhuset för att prata igenom det som hade hänt. Det var många tårar och oron var stor över vad som hade hänt egentligen med barnet som var så efterlängtat! Det var en välbehövlig stund där vi kom fram till att det var nog det som var bäst det som hade hänt. Våra tankar gick i de banorna att om barnet hade fötts med kanske ett hjärtfel hade det varit en ännu större förlust att förlora barnet då efter att ha fått hålla i det och lärt känna det som person. Det var en trygghet att tänka i de banorna iallafall.

Gick upp till jobbet för att berätta för mina närmaste kollegor jag jobbade med att det skulle bli skrapning dagen efter. Att jag inte visste riktigt i dagsläget när jag skulle klara av att börja jobba igen. Mina kollegor sa att dom skulle ljuga för dom andra och säga att jag var hemma för ögat så att jag själv kunde avgöra när och hur jag skulle berätta om missfallet. Skönt med arbetskamrater som tänkte på att det skulle komma från mig och inte bakom ryggen på mig.

På väg hem ringde jag min mamma och frågade om hon kunde ta mina barn efter skolan dagen efter och förklarade varför det. Självklart kom hon ner dagen efter trots att det innebar att hon var tvungen att ta ledigt på em från sitt eget jobb.
Väl hemma var vi inte många minuter innan barnen kom hem från skolan. Min minsta son kom in som en solstråle och tjöt av skratt. Ropet ekade i hallen från honom "Jag vill se kort på min lillasyster med namn Joakim NU!!" Jag förstod hans stora glädje och iver men det tog emot att säga det hemska till honom att barnet var kvar i magen men det levde inte. Min andra son blev ledsen men inte på långa vägar lika mycket som den lilla. Han tog det hårt. Efter en lång kram med mycket tårar sa han bara med ett barns självklarhet;
"Men du mamma, nu sitter väl barnet på månen med min farmor som också är död. Eller hur är det så mamma? Var inte ledsen mamma, jag vet att farmor tycker om barn för hon tyckte om mig och storebror när hon levde. Så hon tar hand om barnet också."

Utanför köksfönstret började det snöa.
"Titta mamma " sa han "nu har farmor kuddkrig med barnet så det yr utanför. Vad var det jag sa till dig? Barnet har det bra nu!" Så självklara saker för att komma från en liten 7-åring.

Hela kvällen rann våra tårar för barnet. Höll om magen hela kvällen båda två för vi visste att det var sista kvällen med barnet. Ett sista farväl behövdes till den lilla ofödda som låg så livlös därinne.

På morgonen åkte jag med 6.30 bussen till sjukhuset. Kände mig som en idot när jag satt där och tårarna rann för fullt men tänkte att låt dem undra om det är så att någon undrar. Min man var tvungen att lämmna ner barnen på fritids innan han kunde komma till mig. När jag kom in på avdelningen känndes det så overkligt att vara där, ville inte byta om alls, ville bara att allt skulle vara som vanligt att allt det som hade hänt det senaste dygnet inte skulle ha hänt alls.

Timmarna fram till skrapningen var en pina, slumrade till en halvtimme. Vi båda höll om magen och tårarna rann i omgångar. Vid 10.30 kom sköterskan och berättade att kl 11 skulle jag upp på operation. Paniken växte till och hela jag spjärnade emot. Min man följde med in till väntrummet på operation, längre än så fick han inte följa med mig. Tårnarna rann hejdlöst nu för oss båda, kramade om magen hela tiden och det enda som jag fick fram var "Vill inte!". När de kom för att hämta in mig ville jag inte släppa min mans hand, ville ha honom med in hela tiden! Såg hans rädsla i ögonen, hur rädd han var och var tvungen att vara utanför som han sa.

Allt gick bra enligtr läkaren, men jag hade spjärnat emot så narkosen hade inte tagit som den skulle och det var en infektion efteråt. När jag låg på uppvaket var det en enorm tomhet i mig. Kröp ihop och ville inte vara med längre, men ändå var det något som sa till mig att jag skulle ta nya tag och tänka possitivt på barnet, hade två till som väntade på mig hemma som jag älskar så mycket och en underbar man.

Kom upp på avdelningen och min man satt där vid min sängplats. Såg tårarna i hans ögon och det enda vi kunde göra var att ge varandra en kram och inga ord sa vi på bra länge. Tystnaden sa allt mellan oss. Tillslut var han tvungen att åka hem, fast mamma var kvar med barnen över natten fick han inte vara kvar längre. Jag låg kvar en natt utifall att det skulle hända något med mig.

Under kvällen ställde jag tusen och en frågor till läkaren. Frågade om allt och ingenting, undrade om de gånger jag hade varit sjuk under de sista månaderna men han sa att det inte skulle ha påverkat barnet utan att det bara var en medfödd hjärtfel som han kunde se. Lungande var det ialla fall att få ett sådant svar.
Hade frågor med om att bli med barn igen, han såg inget hinder till att jag inte skulle kunna bli med barn igen så snart kroppen hade läkt ihop igen. Skrapningen skulle inte påverka det alls.

Kom hem dagen efter som var en fredag. Samtidigt som det var skönt att vara hemma så var det något som inte stämde men ju längre det gick så kändes det bättre och bättre.

Saknaden finns än i dag fast det är över ett halvår sedan detta hände men tänker på barnet med glädje idag. Vi så otroligt glada för de månader vi ändå fick med barnet, det såg till att vi kom varandra närmare som familj och att vi blev mer säkra på att skaffa ett barn. Det fick komma när det kommer sa vi, vi ville inte stressa fram något nytt men samtidigt gjorde vi inget alls för att förhindra en graviditet. Den glädje som detta barn ändå gav oss den korta stund vi hade det kan inte beskrivas med ord! Barnet var så fint den lilla stunden vi fick se det på ultraljudet.

Visst det hemskt när man än drabbas av ett missfall, men jag glad för att jag inte råkade ut för någon stor störtblödning utan att det kom på detta sätt trots allt. Fast det kanske inte känns som det finns något slut på eländet när man väl står mitt uppe i ett missfall så kommer det en ljusning!

Nu väntar vi barn igen och det är beräknat till den 19 januari 2005, nästan exakt ett år efter det förra barnet ska detta komma till oss! Det känns underbart men trots allt känner jag en panik inför ultraljudet men samtidigt vet jag att det väldigt ovanligt med att man drabbas av två missfall direkt efter varandra. Så hoppet är stort för detta barn.

Detta var vår berättelse.
Det var skönt att få skriva av sig om detta och jag hoppas att vår berättelse kan var något som ni kan ha nytta av.

/Madelaine