Jag och min sambo, eller faktiskt fästman har varit tillsammans i 3 år.
Han friade till mig på min 30 års dag och gjorde mig till världens lyckligaste tjej. Han är mannen som fått mig, den självständiga, karriärslystna tjejen att för första gången verkligen tillåta mig själv att bli kär.
Jag har alltid varit livrädd för kärleken, tyckt att om den "drabbar" mig så kommer jag inte kunna ha lika stort fokus på min karriär och det skulle vara förödande..

Men så en dag, efter att vi träffats i 5 månader, pendlandes mellan Sthlm och Göteborg finner jag mig upp över öronen kär. Jag känner när jag skall åka hem till Sthlm en dag att " nej det här gör för ont".
Vi pratade om det och insåg att - Herregud, det här är ju helt rätt! Ingenting kan ju kännas bättre än så här.
K som 8 månader tidigare brutit upp från sitt andra långa förhållande och hade bestämt sig för att vara singel ett tag, och jag som bestämt mig för en strålande karriär, bröt alla våra "lagar" och fattade beslutet att jag skulle flytta till Göteborg och så skulle vi ge detta en riktig chans.

Jag flyttade ner i mars 6 månader efter att vi träffats och hem till K.
Vi har levt ett underbart liv ihop, vi har rest långväga och på Europa-weekends, shoppat som tokiga och legat hemma hela helger och bara kollat på filmer och myst. Vi har slitit och kämpat för bra karriärer och god ekonom och verkligen levt de bästa åren i mitt liv.
Han är världens finaste och underbaraste man och han säger att han älskar mig varje dag.
Kärlek kan inte vara större än så här.

Två och ett halvt år efter att vi först träffades friade K till mig på min 30-årsdag.
K har alltid velat ha barn och en familj med två små trolll minst. Jag har också alltid velat ha barn men varit livrädd för själva steget.
När jag fyllde trettio sade vi att NU startar vi. Blir det barn så blir det. Ingen stress ingen press. Vi väntade yttelrigare tre månader pga långresa och började försöka i Maj 2004 efter hemkomst från Thailand.

Jag trodde först att jag skulle bli gravid med en gång, men hade samtidigt en oro att tänk om vi inte fungerade ihop. Tänk om vi var ett av de paren som inte kunde.
Vi pratade om det efter 2 misslyckade försök och kom fram till att prioritet ett är att vi är tillsammans.
Vi älskar varandra och det är det viktigaste.
Om vi får barn är det en bonus vi får, men alla hinder och annat som står i vår väg möter vi ihop och inget som förstör för oss.
Det var skönt att ha det pratet.

I juli började jag med ägglossnings-stickor. Hade ÄL precic när jag trodde och vi hade några hektiska dagar hemma av försökande. Jag som alltid haft på timmen regelbunden mens fick helt plötsligt ingen mens. Helt övertygade om att vi nu skulle vara gravida köpte vi ett test och testade...NEGATIVT!
Jag som hade haft ALLA symptom man bara kan ha.. ALLA! Brösten hade nog sjutton hade de blivit ömma. Stick och hugg? JAPP det hade jag! Extra känslig? JAVISST!

Men några timmar efter det negativa testet kom mensen, försenad två dagar för första gången i mitt liv.
Besvikelsen var så total och tårar rann. Varför böev jg inte gravid?
Struntade i att andra sagt att det var normalt med upp till ett år att bli gravid. Jag ville ha barn NU!

Månaden efter, dvs Augusti inhandlades ÄL-stickor och jag började lite extra tidigt den månaden. Vet inte varför bara kände att jag skulle det. Tur var det för denna månaden hade jag ÄL 5 dagar innan jag trodde.
Så full aktivitet hemma igen!

Kände redan efter ett bara dagar att det inte tagit sig. Kände ingenting denna gången, inga ömma bröst, inte extra känslig INGENTING! Så när K frågade om jag trodde det blivit en bebis sade jag självklart nej!

Veckan innan BIM upplevde jag en fruktansvärd trötthet.
Ringde mamma och klagade över att jag hade någon influensa på gång.. Åt lite extra C-vitaminer och beklagade mig över att jag inte ens var sugen på att shoppa. Så trött var jag.

Bim var på lördagen och på fredagen gick jag upp och pussade K hej då påväg till jobbet och gick själv in i badrummet.
Hade två Digitala Clearblue tester och, varför vet jag inte (för jag var ju säker på att jag inte var gravid), men jag tog ett, hämtade en plastmugg och kissade. Stoppade i stickan. Lade den på handfatet och gick ut och gjorde frukost. Lite stressad till jobbet och glad att det äntligen är fredag.
När jag står där och breder min smörgås kommer jag på testet och går in i badrummet för att kolla. Är så säker på att det skall stå Icke Gravid att jag knappt tittar..
Men påväg till papperskorgen ser jag att det står GRAVID.

GRAVID!???
Jag bara ställer mig och skriker i köket.
GRAAAAVID!? Springer ut och tar telefonen och ringer K.
”Samtal Väntar” dyker upp i displayen. Jag ringer igen. Då byter han över och jag storgråtande kvider – ”Vi skall ha barn!”
K förstår inte riktigt och säger "Jaha hur vet du det?".
"Jag har testat" sa jag.
"Är det säkert då?” frågar K.
Jag tror det säger jag. Så sitter vi tysta i luren tills K frågar "Är du glad, du låter nämligen väldigt ledsen.".
”Jag är glad!” säger jag och han säger "Herregud det är ju sjukt häftigt!" och så säger vi hej då.

Efter det tar jag stickan som fortfarande lyser Gravid i fönstret och tar fram digital kameran och tar kort på resultatet. Tänkte att det kunde vara roligt för K att få se hur resultatet såg ut.
Sprang sedan till datorn och in på Gravid.se och skrev till "gänget", vi som följts åt i strävan efter en bebis, att jag var gravid.

Gick sedan till jobbet och irrade runt en hel dag. Vet inte vad jag gjorde.. Läste nog mest Förlossningsberättelser och fick dagen att gå.
Väl hemma möttes jag och K i en stor kram i hallen och bara stod där chockade..

Dagen efter på lördagsmorgonen vaknade vi tidigt bägge två.. Jag frågade K. om vi inte skulle testa igen.
Sagt och gjort.
Ut till badrummet, tog fram min andra sticka, en mugg och kissade.
I med stickan och redan efter ngn minut dök GRAVID upp i rutan igen. Denna gången var det en sådan glädje att jag bara sprang ut till K. och visade honom.
Vi var överlyckliga och beslutade oss då för att vår födelsedagspresent till K:s mamma, som fyllde år samma dag, skulle bli denna fantastiska nyheten.
Det var så fantastiskt att höra K säga till sin mamma att vi skulle bli föräldrar att jag bara stod i dörröppningen och grät av lycka..

Jag skall bli mamma.
Det är världens underbaraste känsla och det kan inte finnas någon större lycka.

/Anna L