Jag har alltid älskat barn, och tyckt att gravida är det finaste som finns.
Har sedan jag var ungefär 17-18 år sjäv velat bli mamma. Men min sambo har tyckt att vi skall vänta.
Och så har det blivit. Tills för ungefär exakt ett år sedan.

Jag och en vän till mig satt hela förra sommaren och pratade om att vi så himla gärna skulle vilja bli gravida, då vi bägge två har ett långt förhållande i ryggen. Jämt när vi träffades så var det inte prat om annat än barnvagnar, kläder, sen mens m.m

En dag så kom min vän och berättade för mig att hennes mens inte hade dykt upp, och ett par dagar efter detta så kom beskedet att hon var gravid.
Kunde väl känna en liten släng av avundsjuka för att det inte var jag som var gravid. Men samtidigt så visste jag att chanserna var minimala.
Min sambo vill inte skaffa barn än, eller i alla fall inte planera för det, så att chansen att jag skulle bli med barn var en på miljonen.

Veckorna gick, och jag började må väldigt konstigt. Mådde illa hela dagarna, ont i magen, det spände och drog, väldigt ömma bröst, och till slut även en sen mens.
Den behövdes i och för sig inte bli så himla sen förrän jag sprang till apoteket och köpte ett test. Kännde i alla fall att jag var tvungen att vänta till morgonen därpå.
Kunde knappt sova den natten, låg bara och vred och vände på mig. Hade inte heller berättat för min sambo, ville inte att han skulle tycka att jag var fånig som sprang till apoteket var och varannan månad bara för att mensen inte kom exakt den dagen som den skulle.

Men när klockan hade blivit 06.00 på fredags morgonen så kunde jag inte hålla mig längre. Jag var bara tvungen att gå upp ur sängen och göra detta test. Jag följde instruktionerna på förpackningen, och när jag efter en liten stund tittade på stickan, så visade den som så många gånger förr ett -. Men vänta lite nu.... Jag tittade lite närmare... Jo, det var ett +.
Vågade knappt tro det. Var det verkligen ett plus i rutan??!!!! Fick hjärtklappning och kunde knappt andas. Gick in och lade mig i sängen igen, bara låg där och stirade upp i taket med ett leende på läpparna. Sprang tillbaka till toaletten och kollade på testen igen, det var ett +.

Jag skulle också bli mamma.

Vågade knappt väcka min sambo för att tala om den goda nyheten, då jag inte visste riktigt hur han skulle reagera. Men efter en stund så vaknade han, och jag berättade att han skulle bli pappa. Han sa inte ett ljud knappt på 1,5 timma. Bara gick runt i lägenheten och var knäpp tyst.
Jag blev jätte ledsen och började gråta. Men efter en stund när han hade fått smälta allt lite så kom han och sa att han var väldigt glad, men också väldigt chockad.

Veckorna gick och jag levde som på blåa moln. Kunde inte riktigt förstå att jag skulle bli mamma. Jag och min vän pratade om mammaledighet och hur vi skulle kunna hjälpa varandra, vilka barnvagnar som var bäst att köpa, ja vi hade nog hunnit planera hela våran graviditet och mammaledighet på dessa veckor.
Jag har nog aldrig varit lyckligare än jag var då. Men någonstans så var nog inte lyckan fullkomlig. Jag visste ju att risken för missfall fanns, men samtidigt så tänkte jag "att det händer aldrig mig".

En torsdag ett par dagar senare var jag iväg och red, kände då när jag var iväg att jag hade lite ont i magen, men inte mycket. Kom hem, gick på toaletten, och det kom lite ljusrosa på pappret.
Blev verkligen helt stel som en pinne. Sa inte heller då ett ljud, hoppade in i duschen och bara stod där. Kände mig helt tom i huvudet. Ville bara inte tänka på att detta skulle hända mig.
Men den kvällen så kom det inget mer. Så just då kändes det lite bättre.

Vaknade på natten och hade så fruktansvärt ont i magen, gick upp på toaletten och då kom det mer blod än tidigare, inte mycket, men det var mer.
Sov inte en blund till den natten.

Så fort jag visste att barnmorskemottagningen hade öppnat, så slängde jag mig på telefonen och ringde till dom. Jag har nog aldrig i hela mitt liv kännt mig så illa behandlad som jag gjorde då. Eller så nonchalerad. Jag berättade exakt för dom vad det var som hade hänt. Men det enda som jag fick till svar var:
"Det är inte säkert att det är ett missfall, kan vara så att du har fått en liten blödning, och det är normalt. Vänta i två veckor och gör ett nytt test."

Jag trodde kärringen hade blivit fullkomligt galen. Trodde hon, i sin vildaste fantasi, att det är möjligt att vänta på ett sådant svar i två veckor? Hur skulle jag leva ett normalt liv i dessa två veckor - det gick ju inte. Jag mådde så fruktansvärt dåligt.

Jag slutade blöda på söndagen, vilket inte var många dagar. Fredag till söndag, så jag hade verkligen hopp. Mådde fortfarande väldigt illa, ömma bröst, ja varenda symptom fanns kvar. Men jag visste ju att jag var tvungen att vänta.

Ringde till BM igen för att höra vad hon kunde ha att säga. Men svaret jag fick var ett annat än gången innan. "Du har fått missfall och du behöver inte alls komma in till oss, för kroppen kommer sköta allt detta själv. Vill du bli gravid igen vänta i minst två månader innan ni försöker igen. Tack och hej!"

I det läget så önskade jag bara att hon stod brevid mig, för då hade hon åkt på en sådan j-vla smäll. Jag brukar inte känna så, men nu gjorde jag det. Var helt knäckt. Hur kunde hon på ett sådant nochalant sätt kasta i ansiktet på mig att jag har fått missfall, och sen inte säga något mer??????
Jag trodde åtminstonde att man blev erbjuden att prata med någon, och att man för säkerhets skull fick komma in och kolla så att allt stor rätt till. Men tydligen inte. Detta var den värsta dagen i mitt liv, men samtidigt så ville jag inte acceptera vad hon hade sagt. Hur skulle hon kunna veta säkert att jag hade fått missfall? Hon hade ju inte ens träffat mig, eller tittat. Så hur visste hon?

Efter detta så kunde jag inte träffa min kompis på samma sätt, kunde inte riktigt se henne i ögonen utan att tänka "varför just jag". Hemskt att tänka så, men något annat fanns inte. Blev arg och irriterad på minsta lilla sak, så fort jag såg en gravid kvinna, eller ett litet barn så ville jag bara kräkas.
Jag var så himla bitter.

När det hade gått två månader efter jag hade fått missfall, så hade mina symtomer fortfarande inte försvunnit. Jag ringde till BM igen och frågade. Hon tyckte att det var lite konstigt, och sa att normalt sett så brukar det försvinna inom två veckor. Jag fick äntligen min tid för att komma dit. Men hon kunde inte hitta något, och grav testet visade negativt. Hon skrev en remiss upp till gyn.
Det tog ett par veckor, sen kom det ett brev från gynmottagningen att dom hade tagit emot min remiss. Dom beklagade att väntetiden var så lång, 12-14 månader. Lång väntetid! Jag tyckte det var förfärligt.
Ringde dit och frågade om dom tyckte att det var mänskligt att behöva vänta så länge på att få ett besked på om allt var ok. Dom sa att dom tyvärr inte kunde göra så mycket.

Så då var man tillbaka på noll igen. Det värsta var väl att jag trodde att min sambo skulle vara beredd på att försöka på nytt igen. Men han ville fortfarande inte.

När vi hade närmat oss december, och mitt missfall var i oktober, så åkte vi upp till akuten. Där träffade jag världens gulligaste läkare. Hon tyckte att folk hade behandlat mig förjävligt, och beklagade verkligen för hur saker och ting hade gått till. Hon kikade på mig, och gjorde ett vaginalt ultraljud. Hon kunde då konstatera att allt såg väldigt bra ut, men att jag hade en väldigt stor äggsäck (tror jag), och att det var därför som jag fortfarande hade molande värk. Men hon sa att min mens snart skulle komma och att efter det så borde jag inte känna av något mer.
Hon hade rätt, den kom, och värken försvann.

Nu gick det att släppa det lite, men det var fortfarande väldigt jobbigt. Jag ville ju försöka skaffa barn så fort som möjligt igen. Jag ville ju inget hellre än att bli mamma. Men at jag skulle behöva vänta hade jag inte riktigt räkna med.

Än i dag så har jag väldigt svårt för att se mammor med sina små barn, gravida, eller bara barnvagnar. Vissa dagar är det bättre, andra dagar är det sämre. Just nu är det väldigt jobbigt, för nu skulle jag som många andra sitta med mitt lilla knyte i knät, bara njuta av sommaren och vara mamma. Men tyvärr så fick jag inte uppleva detta.
Jag trodde aldrig att jag skulle ta detta så himla hårt som jag har gjort. Trodde iofs inte heller att det bara skulle passera mig, men ändå att jag skulle kunna släppa detta hyfsat fort och gå vidare. Men det är omöjligt.

Kanske beror det mycket på att mina känslor när det gäller att skaffa barn, bara har blivit starkare och starkare tack vare detta, och att jag och min sambo inte delar samma åsikt.
Sen kan det bero på att jag kände mig så himla ensam under tiden som allt detta hände. Hade ingen att prata med, eller heller någon som tog mig på allvar. Fick ofta höra från BM att det inte var så farligt, och att jag ”säkert skulle bli med barn snart igen”. Att detta ”händer så många”, att jag ”inte är ensam”.
Men jag skall säga att i detta länge så skiter jag fullständigt i om hela världens tjejer har fått misfall, det hjälper inte mig speciellt mycket. Jag skulle verkligen velat haft någon att prata med. Någon som visste, och kunde förklara. Någon som bara lyssnade och bara fanns till för mig. Men jag var helt ensam.

Som tur är så har jag tack vare nätet hittat en tjej som precis som jag har fått missfall. Tack vare henne så har mitt liv blivit bättre, hon förstår, och vet hur det känns. Jag kan nu må lite bättre dag för dag. Men det har tagit mig snart ett år, och jag mår fortfarande inte riktigt bra. Hade jag fått hjälp så hade min syn på allt detta kanske varit annorlunda. Inte säkert, men kanske....

Det här kanske inte är den värsta missfallshistorien. Men för alla tjejer som råkar ut för detta, så känner alla olika. Varje nytt fall är unikt. Och det är nog det som jag skulle vilja säga till alla barnmorskor. Ta varje tjej som ringer till er med frågor på allvar, se inte bara henne som en i mängden, för det var precis så jag kände. Lyssna på oss, och försök att förstå. Kom inte bara med en massa babbel och statestik och tjafs, för det tröstar inte någon. Ta varje tjej för den hon är, detta har förmodligen aldrig hänt henne, medans det händer er varje dag. I detta läge känner man säg väldigt liten på jorden och behöver verkligen allt stöd på jorden...

Lycka till nu till alla som försöker igen. Jag håller verkligen alla tummar och tår för att det skall gå vägen igen!

/Anna