Jag brukar ha en menscykel på 20-28 dagar, men oftast 24-25. Vi hade så smått börjat jobba i bebisverkstan.
Redan den helgen vi för första gången rimligen kunde ha tajmat med ägglossningen så kände jag mig konstig - yr, illamående, på något konstigt vis. Men graviditetsillamående skulle väl inte komma förrän mycket senare än så - eller?
Jag hade inte så god koll egentligen... Men tanken hade tänkts, jag hade börjat fundera på om jag kanske lyckats bli gravid.

En vecka senare eller så började jag så sakteliga känna av ömmande bröst på ett sätt jag inte var van vid. De svullnade, blev större och såg annorlunda ut.
Det kunde kanske vara så att jag faktiskt var gravid?!?

Men så kom då dagen, 20 eller 21 dagar efter förra mens... Och då kom mensen och det mensonda. Trodde jag. Och till på köpet tidigt, t.o.m. för att vara mig.
Men mensvärken tilltog aldrig - jag brukar annars ha gräslig mensvärk - och "mensen" kom av sig efter några timmar.
Så hoppet kom tillbaka...

Dagarna gick...
Brösten ömmade. Magen gjorde ont av småmolande värk. Och någon mer mens kom det inte. Dag 25, som ju är den dag jag egentligen borde räkna med mens, en genomsnittlig månad, passerade. Dag 28 passerade. Men jag väntade någon dag till. Köpte hem gravtestet. Och jag tror jag var på dag 34 när jag testade mig.

Inte blev jag klokare för det. Kontrollstrecket var klart och tydligt. Men strecket som skulle tala om ifall jag var gravid eller inte - ja, var det ett streck? Eller var det bara inbillning? Det var så tunt...om det nu alls fanns. Men nog var det väl så att jag var gravid?
Jag hoppades, men vågade inte tro något på allvar.

Bara att vänta, alltså.
Ännu fler dagar gick. Jag började känna av lätt illamående på kvällarna. Sex dagar efter det första testet testade jag igen. Nu var det inget tvivel om resultatet: jag var gravid!

Dagen efter, en måndag, började det komma spår av blod i flytningarna. Brunt och gammalt. Men visst kunde det väl vara så, utan att det var någon fara? Det var ju så lite, nästan inget alls...
Jag ställde trevande frågor på ett forum jag hittat på internet, och fick till svar att jo, så kunde det vara utan att det var någon fara (jag fick säkert svar av motsatt slag också, men dem ville jag nog inte se.).
På tisdagen ökade det sakta, och det kom dessutom färskt blod. Jag var trött, både fysiskt och av oro, och åkte hem tidigt från jobbet.
Väl hemma började jag blöda ordentligt.

Smärtan var ännu värre än mensvärken brukar vara - kanske delvis för att jag inte vågade ta några tabletter i början - och blödningarna kraftigare.

Jag hade fått missfall, i ungefär v 7. Blödningarna varade i ungefär en vecka.

Månaden efter missade vi nog ÄL. Men jag hann med ett gravtest, på dag 28 utifrån när de första blödningarna synts av missfallet; sedan kom mensen dagen efter. Drygt en och en halv vecka senare, vid ÄL, kände jag återigen den där konstiga känslan. Yrsel, illamående, konstigt ont i magen... Det varade några timmar, sedan var det över. Men typ en vecka senare började graviditetssymptomen komma krypande igen. Ömma, växande bröst, "mensvärk", svaga tendenser till illamående...

Den här gången testade jag på dag 30, den 1 maj 2003, och det blev genast mycket tydligt positivt resultat.

Det blev lite av antiklimax.
Jag visste ju egentligen redan att jag var gravid, det var mest för att få det bekräftat som jag tog testet. Så jag blev knappt ens glad. I alla fall inte så där hoppa-runt-och-studsa-sprudlande glad. Utan det var mest ett konstaterande.
Ett "jaha".
Sedan gick vi och fortsatte med vårt husrenoverande.

Illamåendet tilltog dag för dag, tillsammans med tröttheten.
En dryg vecka senare, den 10 maj, åkte min sambo iväg på körövning, och jag låg och drog mig till typ kvart i elva, eftersom jag var trött. När jag steg upp kände jag hur nånting läckte ur mig.
Blod!
Inte så mycket, men ändå.

Jaha, nu var det alltså kört igen. Den här gången försökte jag inte bortförklara och intala mig att allt var OK, utan tankarna for genast iväg till missfall. Jag räknade efter och konstaterade snabbt att jag var i princip lika långt gången som jag varit vid missfallet ett par månader tidigare.
Innebar det att jag hade någon sorts problem - att mina graviditeter aldrig skulle vara längre än så?

När sambon kom hem några timmar senare hade jag redan ringt akuten och fått besked om att det var OK att komma in för undersökning. För nu ville jag veta. Den här gången räckte det inte för mig att vänta och se, jag behövde veta genast att det var ett missfall, så att jag i alla fall kunde börja bearbeta istället för att gå omkring och undra och oroa mig.
Fast när vi åkte in till sjukhuset hade jag egentligen i princip gett upp hoppet. Vid det laget blödde jag ganska rejält, i princip som vid mens.

Vi fick vänta ganska länge på akuten.
När jag väl fick komma in på undersökning gjorde läkaren ett VUL. Han konstaterade att det fanns två "graviditeter", som han uttryckte det. Det fanns alltså två hinnsäckar med foster i. Den ena såg helt och hållet ut som den skulle. Den andra var lite konstigt utsträckt, men han kunde inte svara på om den var som den skulle eller inte. I närheten av den blödde det, men han ansåg inte att det hörde ihop med den "graviditeten".

Läkaren konstaterade att jag fortfarande var gravid och att det såg hyfsat lovande ut. Han bedömde att jag var i v 5+6 eller 6+0. Han sa att det kunde tänkas blöda mer under den närmsta veckan utan att det var någon fara. Men jag fick förhållningsorder om att ta det lugnt och inte göra mer än nödvändigt. Och så skulle jag komma tillbaka om en vecka för ny kontroll.

Han sa alltså inte mer än så. Så under den kommande veckan fick jag själv spekulera.
Två graviditeter.
Betydde det tvillingar?
Skulle båda klara sig?
Men det var inte lönt att fundera mer på det just nu. Mest ville jag att veckan skulle gå så att jag kunde få besked på att jag faktiskt klarat mig igenom, att det inte skulle bli missfall den här gången.

Jag blödde kraftigt vid flera tillfället under veckan, men i slutet av veckan upphörde det. På söndagen var jag tillbaka på akuten för ny undersökning (detta för att det skulle vara samma läkare och för att det var bästa lösningen med tanke på att jag jobbade på annan ort - jag fick för övrigt vänta många timmar).
Läkaren gjorde ett nytt VUL - och gratulerade mig till att vänta tvillingar!
Två hjärtan tickade!

Diagnosen såg god ut för båda och jag var i v 7+0.
Jag fick återigen förhållningsorder: Gör inget ansträngande fram till förbi v 12. Ta det lugnt. Gå långsammare än vanligt. Titta på TV. Strunta i att klippa häckar i trädgården. :-(

Trots att jag ju haft skäl att misstänka detta, så var jag som i chock.
Det är en väldig skillnad på att spekulera i att det kanske kan tänkas bli tvillingar och att faktiskt veta att man väntar tvillingar.
Att gå från att tro att man fått missfall igen till att vänta TVÅ barn samtidigt.

Vad vi tänkte?
Tja... det blev mycket praktiskt spekulerande. Hur gör man?
Ska man ha två spjälsängar? Sätter man en bilbarnstol i framsätet och en där bak?
Och samtidigt mycket annat...

Jisses, tvillingar! Vad fantastiskt! Vad mysigt! Oj, vad jobbigt... fast vad häftigt!

Jag hade ju också redan hunnit konstatera att jag mådde rejält illa och blev mycket trött av graviditeten. Och eftersom vi ändå tänkt oss åtminstone två barn, så var det ju faktiskt bara bra att få två på en gång - då behövde man bara orka med en graviditet.

Lite krasst tänkte vi också...
Vi hade räknat med missfall. Två barn innebär att ett av dem kan dö under graviditeten och det fortfarande blir ett kvar som överlever.
Det låter hemskt att resonera så, men tanken fanns där, och eftersom jag sökte genom internet och bibliotek efter info om tvillingar, så insåg jag snabbt att det faktiskt var ett fullt möjligt scenario: att man väntar tvillingar men att bara en överlever.
Det är tydligen t.o.m. ganska vanligt.

Jag tror att jag berättade för mamma redan den kvällen; sambons föräldrar fick veta en vecka senare. Och snabbt skärskådades båda släkterna. Men nej, det finns inga tvillingar i släkten, på någondera sidan, som är på så nära håll att det är relevant.

Jag drabbades ganska hårt av det klassiska graviditetsillamåendet.
Varenda morgon var jag på väg att spy när jag klev ur sängen. Detta trots att sambon fick börja varje morgon med att hämta en skål yoghurt som jag åt i sängen innan jag klev upp.
Under dagarna åt jag en gång i timmen - mest frukt. Mat smakade inget vidare, men jagkämpade i mig det, för att klara av illamåendet.
På kvällarna stapplade jag hem från jobbet och kämpade med att överleva tills sambon lagat mat, sedan åt jag och gick och la mig.
Illamåendet började minska i v 13 och ebbade ut i v 17 ungefär (med vissa återfall senare i graviditeten), men tröttheten varade till fyra veckor före BF.

I vecka 12 var det inskrivning, och i vecka 14 var det läkarbesök. BM tyckte inte att jag behövde gå på läkarbesök, eftersom jag ju träffat läkare på akuten, men eftersom jag ville så fick jag ändå.
Läkaren kände på magen och bedömde att livmodern var aningen större än vad den borde vara i vecka 14 om det bara varit ett barn. Han letade hjärtljud, och vi hörde alla tre - läkaren, jag och sambon - snabba hjärtljud av två små individer förutom mina egna lugnare hjärtljud.

I vecka 18 var det dags för ordinarie UL.
Jag var nervös - men det är väl de flesta.
Man drabbas plötsligt av en massa konstiga tankar: tänk om det är något fel på barnet, om det är några obehagliga missbildningar, om man måste ta ställning till abort etc.
När man dessutom väntar tvillingar tillkommer dessutom tanken "vad gör man om bara den ena tvillingen är frisk och den andra missbildad?".
Samtidigt vet man att de allra flesta får positiva besked vid UL. Så liksom alla andra försökte jag intala mig att det säkert skulle vara OK - varför skulle det inte det?

På UL började BM leta rent allmänt, för att först lokalisera båda fostren.
Hon letade och letade och letade, och jag började ana att något var konstigt. För hur hon än letade så verkade hon bara hitta ett foster.
Sedan hittade hon det andra...

Det ena fostret var precis så stort som det skulle, vecka 17+4, vilket stämde med mina egna beräkningar. Det andra fostret var stort motsvarande vecka 9 - och dött.
Eftersom det levt i vecka 14, så måste det redan ha tillbakabildats ganska mycket.

Jag försökte verkligen lyssna resten av tiden på UL.
Barnmorskan pratade på om det levande fostret: hur stort det var, hon pekade på ben och armar och ryggrad och säkert en massa annat, och mätte och hade sig. Men jag hade svårt att lyssna.
Svårt att höra.
Svårt att ta till mig.

Alla säger att det är så fantastiskt med UL, att det är då barnet blir verkligt för första gången. Den upplevelsen fick jag aldrig med mig.
Det var upplevelsen av att ett av mina kommande barn hade dött.
Jag ansträngde mig för att låta bli att gråta.

Simon är född den 4 januari 2004, en dag efter bf.
Det fanns en extra inkalkad fläck på moderkakan, som BM trodde kanske kunde vara en rest efter moderkakan från den andra tvillingen. Det är i så fall det enda spåret.

» Klicka här för att läsa Sannes förlossningsberättelse

Nu i efterhand så känns det fullt tillräckligt med ett barn åt gången. Simon är en fantastisk unge, men det är krävande att var småbarnsförälder. Det är fortfarande min grundinställning att jag vill ha minst två barn. Fast jag vet inte om jag orkar ett varv till, det är inte självklart.
Så visst hade det på ett sätt varit bra att ha fått två på en gång, för annars blir det kanske inte av. Men jag undrar om vi hade orkart två på en gång.

Visst, man orkar det man måste, men ibland till ett högre pris än vad det är värt...
Nä, det blev jättebra med "bara" en Simon! :-)

/Sanne