Jag och min sambo har varit tillsammans i 9 år. Jag hade ätit p-piller i 10 år.
Jag började känna att jag ville sluta med p-piller, inte för att bli gravid i första hand, utan mest för att jag ätit så länge.
Tanken på att möjligheten att jag skulle kunna bli gravid fanns naturligtvis där från början.

Vi befann oss dock i någon "naiv" värld där vi trodde att man inte kunde bli gravid direkt när man slutade, utan att vi skulle kunna bli gravida under sommaren eller till hösten. Så var planen, men det blir ju sällan som man tänkt sig.

Det gick i stället väldigt fort...
Jag blev gravid direkt när jag slutade. Det magiska pluset visade sig på graviditetstestet 10/5-04, då mensen var 5 dagar sen. Både jag och min sambo blev lite chockade, men otroligt glada.
Under de närmaste dagarna började jag läsa på graviditetssidor på internet och min glädje förstärktes. Min sambo blev också mer och mer förväntansfull och kunde pussa på min mage när han kom hem från jobbet.

Vår glädje blev tyvärr inte särskild långvarig. Den 14/5 började jag blöda. Under hela den dagen kom det bara lite blodfärgade flytningar. Jag jobbade när det började, så jag skickade ett oroligt sms till min sambo, men hann inte ringa bm under dagen.
På kvällen när jag kom hem från jobbet ringde jag till akut-gyn. Det sa att det inte var någon fara, så länge det inte kom mer.

Vi gick och lade oss och jag hade otroligt svårt att sova. Jag somnade tillslut, men vaknade mitt i natten av att det fullkomligt "forsade" ur mig.
Sängen var nerblodad och jag fick lov att hoppa in i duschen för att få bort allt blod som runnit efter benen. Väl inne i duschen började det gå upp för mig. Något var allvarligt fel!
Jag började gråta och satt där i duschen i nästan en timme. Jag somnade tillslut igen.

Morgonen efter låg jag och min sambo och pratade länge om detta. Av någon andledning ringde jag aldrig till gyn. Jag insåg på något sett att det skulle inte finnas något de skulle kunna göra i alla fall. I tre dagar blödde jag. Jag blödde mer än vanligt och blodet var mörkare, annars var det som vilken mens som helst.
Hade jag inte gjort ett graviditetstest, så hade jag aldrig förstått att jag var gravid. Det gjorde inte något ont, inte värre än vanlig mensvärk i alla fall.
Det scenario att jag hade fått missfall gick på något sätt inte upp för mig.

Jag gjorde ett nytt graviditetstest efter sista blödningsdagen, det visade då negativt. Jag ringde min bm, som konstaterade att då hade kroppen själv tagit hand om allt och hon tyckte inte att jag behövde komma in på någon undersökning.
Jag gick till jobbet som vanligt, var som vanligt. Det var i alla fall vad jag trodde.

Min sambo och mamma frågade oroligt flera gånger om jag mådde bra, om jag var ledsen. Jag svarade varje gång att jag mådde bra. För jag tyckte allvarligt att jag gjorde det.

Jag var redo att försöka direkt igen och blev nästan arg på min sambo som tyckte att vi borde kanske vänta någon månad i alla fall. Så här med lite perspektiv, så inser jag att jag mådde sämre än vad jag insåg. Jag blev mer inbunden och lade fokus på andra saker för att slippa tänka på det.

Jag har nu haft sommarlov i tre veckor (lärare) och kan nu ärligt säga att jag är på rätt köl igen. Jag mår mycket bättre. Jag storstädade lägenheten här om dagen och tyckte till och med att det var roligt. Bara det... *ler*
Det känns i alla fall nu som om livet går vidare och jag njuter av livet igen. Jag njuter av sommaren och jag känner nu att vår tid för bebis kommer komma igen, men jag känner mig inte lika stressad över det längre. Jag antar att jag ändå klarat mig genom denna hemska upplevelse utan några större märkbara men. Jag är redo att gå vidare och har en underbar sambo och familj som stöttar mig!

/Linda