Förlossningsdagen närmade sig, kom och gick…
Vi väntade och väntade, men ingen bebis kom.
Vårt barn var planerat till den 1 maj, men det skulle gå ytterligare 8 dagar innan någonting hände.

Då, lördagen den 8 maj var vi på picknick med vänner ute i solskenet hela dagen och på kvällen låg vi i soffan och åt chips, det var Hockey-VM på TV. 00.00 gick vi och lade oss och vi hann precis somna när jag en timma senare 01.00 vaknade av en konstig känsla i kroppen. Det kändes som om vattnet skulle gå, så jag hoppade upp ur sängen för att inte blöta ner den och sprang in i badrummet.

När jag satte mig på toaletten sipprade en klar rosafärgad vätska ut, fostervattnet, men inga värkar ännu…
Jag ringde förlossningen som ville att vi skulle komma in för kontroll.

Japp, då var det dags att väcka mannen. ”Magnus, du måste köra mig till Huddinge du ska bli pappa”. En yrvaken blivande pappa kom snabbt i kläderna och vi åkte till förlossningen.

Väl inne på sjukhuset kunde de konstatera att fostervattnet såg ut som det skulle och att värkarna tagit fart.
Eftersom jag inte börjat öppna mig ännu tyckte BM att det var bättre att jag åkte hem och sov en stund och kom tillbaka när värkarna blev regelbundna.
Sagt och gjort, vi vände hemåt igen och i bilen på vägen hem var värkarna plötsligt där, regelbundna och täta. Jag försökte sova som BM rekommenderat, här skulle nog all kraft behövas, Magnus somnade i sovrummet, jag la mig på soffan.
Men sova var det sista jag kunde göra, det gjorde så j*kla ont. Jag var beredd på smärta, men hade aldrig kunna föreställa mig detta.

Varje värk var en resa och för att klara den gick jag runt, runt i lägenheten i flera timmar, ganska lik professor Balthazar enligt Magnus. Mellan värkarna, försökte jag läsa på om förlossningen och det som väntade oss.
Klockan 06.00 gav jag upp, smärtan var outhärdlig, jag väckte mannen igen och vi packade det sista i förlossningsväskan. Jag minns att jag lämnade lägenheten och tänkte, ”det här är sista gången vi är två som bor här” och det var en underlig känsla.
Det var en vacker morgon när vi körde till sjukhuset, enligt Magnus, själv låg jag i framsättet och hade ont och struntade i att solen sken. Att sitta i bilen mitt under värkarbetet var inte det lättaste.

Väl inne på sjukhuset igen fick vi ett förlossningsrum och jag fick de fina sjukhuskläderna. Ingen egen toalett på rummet, jag minns att jag blev lite besviken över detta, hade hört att varma och kalla duschar skulle lindra smärtan.
Jag hade äntligen börjat öppna mig och var nu öppen 3 cm, lite nytta hade ändå min långa nattvandring i lägenheten gjort. Det första jag hörde när jag kommit till rätta i rummet var en kvinna med krystvärkar i rummet bredvid och det var ingenting man vill höra just då.
Av ljuden att döma gjorde det ont att föda barn… Jag sa snabbt till Magnus ”vi åker hem igen, ta mig härifrån”, för nu var jag ganska rädd, men vi blev kvar.

Då jag hade otroligt starka och smärtsamma värkar nu bad jag om smärtlindring. Jag fick prova lustgas, men jag lyckades inte med den. Jag blev mest illamående och då jag fortfarande ville gå under värkarna blev det svårt med tajmingen. Jag bad om en epidural, då jag kände att jag inte klarade mig utan smärtlindring och en timma senare befann jag mig i himmelriket.
Efter att haft så ont, kunde jag plötslig vila igen och samla kraft. Magnus sa att jag låg med ett leende på läpparna i sängen.
Men lyckan var ganska kort…

Efter ca 1-2 timmar kändes värkarna igen, men annorlunda nu, mer som ett smärtande tryck nedåt. Jag blev undersökt och var nu helt öppen och nu skulle barnet avsluta sin resa ut i friheten. Det enda jag kunde säga som svar vid tilltal var ”ont”, för nu gjorde det rejält ont igen. Jag fick höra att det bara var en fråga om timmar nu innan allt var över och tänkte ”skönt, då står jag ut”.

Men timmarna gick…
Mina värkar var starka, men för korta och ingenting hände. Vårt barn rörde sig inte neråt. Jag fick värkstimulerande dropp, blev tappad på urin fler gånger, droppet ökades i styrka, men inget resultat, förutom mer smärta.
Vi provade alla ställningar, sittande på en boll, stående på knä i sängen, liggande på sidan, upp och gå, ned på rygg. Jag kunde fortfarande bara säga ”ont” som svar på tilltal och ville helst bara vara för mig själv.
Jag upplevde att det gjorde ont när man rörde vid mig och ville inte ha andra i rummet, förutom Magnus, som blev den som fick kommunicera med personalen. Det blev långa timmar av väntan, och känslan var ”nu bajsar jag på mig”, trycket mot tarmen var oerhört starkt.

Klockan 13.30 bytte barnmorskorna skift och jag fick en ny barnmorska och nu började det hända saker. En erfaren barnmorska tog över och sa att nu kunde vi inte vänta längre, då hon bedömde att jag inte skulle orka länge till, barnet hade inte rört sig nedåt, men nu skulle det ut.
Jag blev satt i klassiskt gynläge och fick höra ”krysta 20 gånger, så kommer barnet”. Jag krystade en gång och kände ”19 gånger till, det går aldrig, hellre dör jag”…
Jag svor och var arg och sa ”jag har ångrat mig, jag vill inte ha någon j*vla unge, gör någonting, ta bort det”.

Men det var bara att krysta vidare, droppet ökades, jag tog i och efter en halv timma satt ett huvud i öppningen. Nu var det ”bara” att vänta in en stark värk. Jag hörde någon säga ”knäpp upp landningsbanan” varpå min skjorta knäpptes upp.
Klockan 14.03, kom den starka värk vi väntat på och den följdes av ett barnskrik. Som på ett ögonblick var all smärta över och plötsligt var det värt allt jobb.

Min man stod gråtande bredvid och sa att vi fått en flicka. Den 9 maj föddes vår dotter Smilla, en glad liten tjej på 3615 g och 49 cm och så vacker.

Barnmorskan sade med glimten i ögat, nu kanske du vill ha henne och jag lovar det finns ingenting bättre. Smilla har hunnit bli 3,5 månad nu och tiden går så fort. Vi förundras fortfarande över att hon är vår och alla nya steg i hennes utveckling.

Smilla