Senare på söndagseftermiddagen, kring klockan 16:00, förstod jag att det tidigare inte kunde varit slemproppen för nu kunde jag se att den hade lossnat (utan tvekan). Det var väldigt slemmigt och med blodstrimmor.
Jag hade lite mensvärk till en början (redan från i lördagen iofs) men nu började det göra riktigt ont. Helt plötsligt! Jag och killen provade att klocka värkarna. Från att inte ha haft något ont, förutom menskänningar, så kom värkarna nu fjärde minut!
Jag hade skitont och ringde förlossningen vid klockan 20:00 på söndagskvällen. Sa att slemproppen hade gått och att jag hade värkar var fjärde minut. Men på förlossningen sa dom att jag skulle stanna hemma lite till, vilket vi också gjorde. Vid varje värk var killen tvungen att krama om mig och hålla mig för det gjorde så j*la ont!

Vid 23-tiden pallade jag inte mer och ringde förlossningen och sa att vi nu skulle åka in. BM försökte övertala mig att stanna hemma men jag gav mej inte. När jag la på luren kände jag mig mesig och tvekade igen på om vi skulle åka in (tjejen i luren påverkade mig) men när nästa värk kom så sa jag ”NÄÄ NU ÅKER VI!”
Hela vägen till sjukhuset sa jag till killen att dom säkert skulle skicka hem oss och att jag tyckte det var pinsamt, men han tyckte att det gör väl inget. Bättre att åka dit för säkerhet skull, menade han. Skitsamma om man får åka hem igen (vilket det iofs är då vi bor ganska nära).

Kom till förlossningen och hade öppnat mig 3 cm. Vi fick stanna!
Blev kopplad till en CTG fast den kunde inte hålla koll på tvillingarna eftersom att dom rörde på sej så mycket. Då satte dom en skalpelektrod på "ettan" för att få bättre koll.
I början vågade jag inte ta lustgasen även fast barnmorskan sa att jag skulle det (masken såg ju skitläskig ut). Killen tyckte att jag skulle prova iallafall så efter en timme gjorde jag det och...blev arg för att jag inte kände något! Det visade sig att jag andades in på fel sätt och när jag hade lärt mig så funkade lustgasen bra.
Vi hade med oss musik och så fort vi blev lämnade ensamma så lyssnade jag och killen på Bob Marley och sniffade lustgas. Ha ha!
Vi hade skitkul i några timmar, förutom stunderna när det gjorde ont. Jag fick också sterila kvadlar, men det funkade inget!

Vid 03- tiden hade jag öppnat mig 6 cm och hade så ont att jag frågade efter ryggbedövning. BM ville helst inte ge mig den (hade hon sagt tidigare på kvällen) då värkarna kunde bli sämre, och speciellt inte om man väntade tvillingar. Men hon ändrade sig då hon såg hur jag led och in kom en karl som prata antingen norska, danska eller bröt på tyska! Jag fattade inget!
Men ryggbedövningen hjälpte iallafall och det blev mycket lättare att härda ut vid värkarna.
Jag tyckte jag gjorde allt så bra! Stod upp mest hela tiden och gungade å försökte göra så att "ettan" skulle glida ner. Spydde typ 5 gånger, och det var lika skönt varje gång (fast äckligt ha ha). Killen masserade mina ben och min rygg hela tiden, och tog också lite lustgas mellan varven (jag sa till honom att göra det för jag ville inte vara ”full” själv ju ha ha).

Vid 7-tiden på måndagsmorgon kom det in en ny barnmorska som var jättesnäll. Hon stöttade mig jättemycket, men vad hjälpte det... Klockan 10:00 undersökte dom mig igen och jag hade inte öppnat mig något sen klockan 03:00! Var fortfarande bara öppen 6 cm. Jag blev väldigt chockad och tänkte att jag väl fick kämpa ännu mer och att tvilllingarna aldrig skulle komma ut.
Då nämnde dom kejsarsnitt.

Jag hade aldrig funderat på att göra kejsarsnitt, även fast visste att ca 50 % av alla tvillingar föds så. Killen blev också lite chockad över förslaget men vi var båda överens om att göra det.
Vi ville ha våra bebisar idag.

Vid detta laget var jag ganska yr och kommer inte ihåg så mycket men ska försöka återberätta...
Vi åkte in till OP och där fick jag en ryggbedövning (hade säkert fått massa piller innan också) den gjorde svinont och man var tvungen att vara helt stilla, fastän jag samtidigt hade smärtsamma sammandragningar. Det hjälpte mycket att min kära man satt vid mitt huvud och höll mej väldigt hårt och tryggt. Läkarna tyckte jag av skitduktig. Sedan blev jag förlamad från under bröstet och ner. Dom satte upp skynket.
Efter en stund började killen gråta. Jag såg hur det bara rann nedför hans kinder. Då blev jag rädd och började oxå gråta eftersom han såg så rädd ut. Jag frågade honom varför han grät då och han sa att han inte visste. Jag försökte lugna honom med att säga att det inte var nån fara med mej, men det hjälpte inte...

Jag kände hur dom drog och slet i magen, fast jag kände ingen smärta. Dom fick ut min lilla Leia klockan 11:22! Jag och killen hörde skriket och nu grät vi inte av rädsla längre utan av lycka. Vi började skratta och gråta och skratta!
Dom sprang ut med henne till ett annat rum, men killen satt kvar vid mig. En minut efter klockan 11:23 kom lilla Tibella ut. Henne såg jag lite snabbt över skynket, hon var alldeles blå.
Anledningen till att jag inte såg Leia var nog för att dom inte ville visa henne för mig eftersom hon hade bajsat i magen och tydligen helt svart och äcklig, hi hi!

Dom kom med en av tvillingarna och lät henne gosa med mitt ansikte. Men dom lade henne inte på mej, fast det gjorde inget för dom höll henne nära mitt och killens ansikte. Sedan bytte dom och kom med den andra tvillingen, och så höll dom på typ några gånger. Oj, vad vi grät av lycka jag och min man!

Efter detta separerades jag och killen. Han fick ta flickorna till BB och jag skulle till något uppvak. Vi hade fått vara tillsammans direkt om inte det "speciella" rummet var upptaget, men dom sa att jag skulle få komma till barnen och killen efter en halvtimme.
Låg i sängen, fick något dropp och några smärtstillande tabletter och efter ca 1 1/2 timme (!!!) fick jag äntligen komma till min man och mina nyfödda små flickor.

Började amma dom direkt. Det gick ju hur bra som helst att amma två samtidigt och jag behövde aldrig hjälp med amningen under min vistelse på sjukhuset (vilket jag är ganska stolt över) och har en sån bra stor amningskudde.
Annars kommer jag inte ihåg så mkt mer av den dagen (var väl ganska drogad).

Vi stannade ju på sjukhuset ända till fredagen så det blev som ett fängelse för mig och killen, fast han kunde ju iallafall åka hem varje dag å sen komma tillbaka. Själv satt man där, i ett iskallt rum för övrigt, och ville bara hem. Dom första dagarna gick iofs rätt så fort, men onsdagen och torsdagen höll jag och killen på att dö av tristess.
Anledningen till att vi fick stanna så länge var för att jag hade gjort kejsarsnitt och för att dom skulle se så att tjejerna gick upp i vikt igen efter att dom hade fötts. Tibella hade tydligen gått ner mer än de 10 % som man får efter födseln men det var ingen fara med det för hon och Leia gick upp hela tiden eftersom att amningen fungerade direkt.

Tjejerna föddes när jag var i vecka 39+1 så dom var verkligen efterlängtade då dom hade legat väldigt länge.
Leia väge 3290 gram och Tibella vägde 2690 gram, och båda två var 46 cm långa. Dom var ganska stora för att vara tvillingar, vilket iofs bara är positivt.

Leia & Tibella