När jag var hemma igen ringde jag till förlossningen och förklarade läget, och hon tyckte att jag skulle komma ner på en kontroll.
Oj, vad många tankar som for igenom huvudet. Det kunde ju inte vara dax nu, för jag har ju inte ens ont?! Hade bara en liten stram känsla i övre delen av magen, men inget ner.

Hursomhelst när vi kom fram satte dom ett CTG för kolla om jag hade sammandragningar. Det hade jag, men inga regelbundna. Sedan kände hon efter om jag öppnat mig något, men det hade jag inte.
Blödningen berodde tydligen på att livermoderhalsen höll på att mogna, och "vattnet" var vattniga flytningar. Ja, vattniga var dom.

Åkte hem igen lite smått besvikna. Men blödningarna fortsatte.
På söndagen var vi hemma hos mina föräldrar, mamma tyckte att jag såg konstig ut, hon tog även fram kameran och tog kort på magen eftersom hon var säker på att det var sista gången hon såg den.

Vid 23.00 på söndagen hade jag en liten molande känsla i ryggen.
”Aha” tänkte jag. Det är nog så här förvärkar känns då, men tänkte inte så mycket mer på det.

00.30 gick vi och lade oss och jag märkte vid 01.00 ungefär att den molande känslan kom och gick. Tillslut räknade jag hur länge den höll i sig. 1 minut. Hmm...var detta riktiga värkar tro?
Men ville inte väcka sambon förräns jag var säker.
Men vid 01.45 var jag väldigt säker för dom hade blivit mer smärtsamma och kom lite tätare.
Väckte sambon han ville åka direkt. Men jag har alltid sagt det att jag skall stanna hemma tills jag inte klarar mer.

Klockade värkarna under en timma och det var mellan 5-10 minuter mellan dom. Alltså inget regelbundet.
Vid 03.00 började dem göra riktigt ont och dom kom lite mer regelbundet, men jag kunde fortfarande stå ut. Jag ringde till förlossningen som sa att jag kunde komma närsomhelst eftersom vi hade en timmes bilresa dit.
När klockan blev 05.30 kände jag att nu går det inte mer för usch vad ont det gjorde.

Kändes så overkligt på väg ner. Var det verkligen dax nu? Eller är det bara förvärkar? Oj så pinsamt att komma ner igen och bli hemskickad.

Vi var där vid 06.30, CTG sattes och jodå...värkarna var nu regelbunda med 4-5 minuters mellanrum och livmoderhalsen var utplånad och jag var uppen 2.5cm klockan 07.15.
Jippi jag fick stanna!
Frågade om det skulle bli bebis idag och jodå det skulle det bli och innan klockan fyra trodde hon.
Jag fick lavenemang och sedan hoppade jag in i duschen.
Ajaj! Nu gjorde värkarna ont! Trodde inte jag kunde ha ondare.
Ringde på klockan och sa att jag klarar inte mer. Fick då Akupunktur som inte hjälpte ett skit!
AJAJ! Hoppade in i duschen igen.

Klockan 09.15 ringer jag på klockan igen och säger att jag har sååå ont! BM känner på mig igen och jag är öppen 6 cm. Nu får jag äntlign komma in på ett förlossningsrum och lustgasen tas fram. Men den förstod jag mig inte på och fick inte in rätt andningsteknik. Fast jag hade den för ansiktet ändå.

Det gör så ont så ont. Sambon är helt underbar. Hjälper och stöttar mig när jag står mot gåstolen.
Värkarna känns så kraftigt att jag vet inte vad jag ska göra.
Klockan 10 känner hon på mig igen. Öppen 8cm! Tar hål på hinnblåsan. Oj vad mysko det känns. Och värkarna är så starka och intensiva. Jag försöker söva mig med lustgasen, men det får man inte. ;-)

Klockan 10.40 kommer krystvärkarna och det var nog den mest konstiga känsla jag har upplevt. Så starkt det kändes. Jag fattar inte var jag fick mina krafter ifrån.

Klockan 10.55 är hon ute!
En liten flicka på 3225gr och 49 cm. Så underbart, sambon gråter och jag är så chockad.
Var det så här lätt att föda barn?

Efter 20 min var moderkakan ute och jag fick sys 5 stygn.

Alicia