Då kom nästa problem.
Jag hade ständigt ont i ryggen och det kröp i kroppen. Så höll det på hela graviditeten. Jag kunde inte sova på nätterna och blodtrycket åkte upp och ner. Min bm skickade in mig flera gånger till Huddinge sjukus för kontroll för jag började få alla tecken på havandeskapsförgiftningen.
Jag fick ta blodprover, ctg, ultraljud men allt visade sig vara ok. Men jag mådde bara sämre och sämre.

Jag tjatade på läkarna att jag måste få bli igångsatt den 12/12 då jag hade bf. För jag skulle aldrig klara av att gå längre, och det gick dom med på.
Jag fick gå på kontroller 2 gånger i veckan för att kolla blodtrycket och lämna urinprov. Mitt blodryck bara steg. 3 veckor innan Elin föddes fick jag göra ett ultraljud och då sa dom att hon vägde ca 3900.
Stor bebis skulle det bli.

Den 27 november hade jag tid hos min bm för att kolla blodtrycket. Då hade jag inte sovit på hela natten och jag va helt slut. Bm va sjuk så jag fick träffa en annan. Hon tog blodtrycket och det låg på 140/95. Hon tog även pulsen och tyckte den va hög så då skicka hon mig till vårdcentralen för ett EKG.
Det va inte bra så då bestämde dom för att jag skulle åka in igen.
Då blev jag arg och sa att jag inte ville för att jag har åkt fram och tillbaka hela tiden och att dom hittade inget fel.
Men bm sa att jag måste.

När jag kom till Huddinge sjukhus fick jag göra det vanliga. Ta blodprover, ctg, blodtrycket. Blodtrycket hade stigit ännu mer och dom bestämde sig för att jag skulle läggas in för kontroll över natten.
Fick blodtryckssänkande medicin och las in på förlossningsrummet. Dom skulle kolla blodtrycket varje halvtimme på mig hela natten.
Min sambo åkte hem runt 22 tiden på kvällen och en bm kom in och kolla mig och blodtrycket hade sänkts. Fick en sömntablett så att jag skulle få sova. Den tog inte alls och jag gick uppe och vanka fram och tillbaka inne på rummet.

Kl 05.00 börja jag må jätte dåligt och bm kom in. Mitt blodtryck hade stigit igen. Dom sa att nu ska jag inte få må dåligt mer för dom skulle sätta igång mig kl 06.00. Jag fick panik och ringde min sambo. Började babbla om allt han skulle ta med sig. Han fattade ingenting och undra vad det va med mig. Då talade jag om att dom skulle sätta igång mig.

Bm och läkare kom in och satte en slang i livmodertappen. Där inne skulle det blåsas upp en liten ballong så att jag öppnades. Dom sa att den skulle sitta i 3 timmar. Men när den hade suttit i en timme skulle dom komma in och rycka i den. Om den lossnade då så skulle jag få värkstimulerande dropp.
Jag fick värkar på en gång.
När dom kl 07.00 kom in hoppades jag verkligen att den skulle lossna och det gjorde den. Fick dropp och det tog på en gång. Kl. 09.00 va jag öppen 3-4 centimeter.

Kl 11.00 tog dom hål på fosterhinnan eftersom vattnet inte hade gått. Då satte det igång. Var tvungen att få lustgas för jag trodde jag skulle dö. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag va så trött och jag orkade inte kämpa. Läkarna sa att jag måste försöka kämpa för barnets skull.

Kl 13.00 ville jag få ryggbedövning. Narkosläkaren kom och han kunde inte sätta den. Jag var jätte svårstucken och han försökte flera gånger. Han sa att han inte kunde försöka mer för det kunde va farligt. Jag vände mig om och ville slå till honom och skrek till honom att han var knäpp som inte kunde något (stackarn).
Vid det här laget så hade jag så ont att jag trodde jag skulle svimma. Lustgasen hade slutat verka men jag ville ha den för ansiktet ändå. Läkaren och sambon försökte ta bort den men det fick dom inte.
Jag hörde mig själv skrika hela tiden. Jag såg på min sambo att han började bli riktigt rädd. Bm pratade med mig hela tiden och försökte lugna ner mig. Jag tjatade om att jag ville ha annan smärtlindring, men nu va det för sent.
Jag va öppen 9 centimeter och nu kunde jag börja krysta.

Jag började krysta för nu skulle ungen ut.
Det hände ingenting så då fick en av barnmorskorna sätta sig på knä brevid mig i sängen och trycka på min mage samtidigt som den andra stoppa in fingrarna och bände upp sista centimetern. Då vråla jag verkligen och tryckte in mitt ansikte i min sambos mage och skrek så mycket jag orka.

Elin hade fastnat med huvudet och kom inte ut. Nu sa dom åt mig att jag skulle krysta så mycket jag bara kunde. Jag tog i och då kom hon äntligen.

Den 28 november 2003 kl 14.49 2 veckor innan bf föddes Elin. Hon vägde 4815g och va 53 lång.

Förlossningen va det värsta jag hade varit med om, och jag sa att jag inte ville ha fler barn. Men nu vill vi faktiskt ha ett syskon till Elin.

Elin