Ringde chockad in till förlossningen där dom ställde en massa frågor. Minns helt ärligt inte vad och vad jag svarade. Det jag minns var att dom sa att jag i alla fall skulle komma in.
Så pappa, i sitt eget lilla chocktillstånd, ringde efter ambulans och dom kom och kollade hur täta värkar jag hade men sen sa dom att jag fick ta en taxi eftersom jag inte hade några värkar ännu. (Vi Kirunabor måste ta oss, 12mil, till Gällivare för att föda barn på BB.)
Ringde till Johan för att berätta att vi måste åka in. Stackaren hade inte sovit på över ett dygn och var tvungen att springa i snöstorm hem från sin kompis. (Vinterns faktiskt första snö, som sen skulle ligga kvar, vräkte ner).

Väl hemma försökte jag få ihop något som skulle vara min förlossningsväska som ska vara färdigt packad när det är dags att åka. Men jag hade ju varit så inställt på att gå över tiden så inte hade jag något nerpackat. Rafsade ihop det jag kunde komma på som var nödvändigt; ett par byxor, en tröja, en t-shirt, tandborste och en hårborste. Mamma hade sagt åt mig att inte ta med några bebiskläder för det ville hon komma med.
Vi fick vänta ett bra tag på taxin och jag hann börja känna av små samandragningar. Inget som gjorde ont. Men det kändes att livmodern jobbade. Det var nog då jag insåg att jag verkligen skulle få en bebis.
Taxin kom och vi åkte mot Gällivare. Det gick väl en 120km/h i snöstorm. Man var ju lagomt rädd! Inte nog med att man skulle föda barn, men skulle man ens komma fram levande!

Kom in till förlossningen vid 19:30 om jag inte minns fel och hade fortfarande inte direkt värkar, men nu kändes det i alla fall. FIck ligga ner så dom kunde ta en CTG kurva.. Den visade svaga samandragningar. Låg där kanske en timme sen fick vi ett rum. Där låg vi hela kvällen och väntade på att nånting skulle börja hända, men det gjorde det inte. Så vid tolv tiden på natten fick jag ta smärtstillande och någon annan tablett för att de små värkar jag hade skulle avta under natten så jag skulle kunna sova, för det fanns ingen chans att det skulle komma nånon bebis den natten.
Det hjälpte inte riktigt med tabletterna så jag fick kanske en timme senare en morfinspruta i benet och då avtog det. Inte helt men i alla fall såpass att jag kunde vila.

2005-10.22
På morronen kom dom in och sa åt oss att äta lite frukost så Johan, snäll som han var, gick och hämtade in lite frukost åt oss på rummet. Vid elva tiden började mina värkar igen. Fortfarande mycket svaga och väldigt oregelbundna och så höll de på hela dagen. Jag var så less på att bara gå omkring och vänta... Fick testa bada en stund på eftermiddagen också, men jag tyckte inte alls det hjälpte och när dom äntligen undersökte mig så visade det sig att jag bara var öppen 1 fjuttig cm. Jag trodde att det aldrig skulle komma nån bebis! Nu hade vi ju redan varit där ett dygn och det hade inte hänt nånting alls!
I alla fall efter att jag hade tänkt den tanken så började värkarna bli kraftigare och göra bra mycket ondare så barnmorskerna trodde att det skulle komma en liten bebis i natt i alla fall och om det inte ville sätta igång på riktigt av sig själv så skulle jag få dropp.
Jag kunde inte ligga och vila genom värkarna och inte heller gå jag var tvungen att huka mig över en stol eller liknande för att kunna andas igenom värkarna. Igen tyckte barnmorksan att jag skulle försöka bada men jag ville inte riktigt eftersom att det inte hade hjälp mig någon tidigar på dagen. Men hon lyckades i alla fall övertala mig att gå och bada.
Tack gode för att jag gjorde det!
I samma stund som jag kommit ner i mitt lavendelbad så satte värkarna igång att komma regelbundet och inte med långa mellanrum heller utan bara med 2-3minuter. Vi ringde på klockan som tokar för jag hade så ont.
Barnmorskan som fått mig i badet kom och undersökte mig. Det visade sig att jag var öppen 4cm! Jag jublade. Självklart var barnmorskan tvungen att komma med kommentaren. "Vad var det jag sa." Hehe, ja.. Hon hade verkligen rätt. Bara genom att sätta mig i badet öppnade jag mig 3cm på väldigt kort tid.
Så.. Nu tänkte jag att det kan ju inte vara allt för långt kvar tills det är dags att föda. Bara 6cm till. Nu fick jag ligga i förlossningsrummet med CTG:n på mig hela tiden. Det var kul att se på kurvan varje gång det kom en värk. Fast den ville inte riktigt visa hela tiden.

Nu tyckte jag att det började göra fruktansvärt ont så jag fick börja andas lustgas. Helt underbart! Det hjälpte inte direkt mot värken, men om man andades lustgasen under värken kunde man helt slappna av emellan värkarna. Det var så skönt. Ett litet tag..
Tills det började göra så ont att det inte hjälpte med lustgasen längre. Jag har ingen aning om vad klockan var nu, men det var sent på kvällen om jag inte minns fel, eller kanske tidig natt till och med. Men i alla fall så undersökte dom mig igen och jag var nu öppen 6cm! Jippe tänkte jag. Dom fyra första gick ju snabbt när jag väl kom i badet så jag tänkte att dom fyra sista kanske också skulle gå fort, vilket dom kanske också hade gjort om jag inte hade bett om ryggmärgsbedövningen.

2005-10.23
Det var i alla fall en stor och superhärlig befrielse när narkosläkaren satte sprutan i min rygg. Nu var jag även tvungen att ha dropp så att värkarna inte skulle stanna av. Sen hände det inte mycket. Dom fick öka droppet mest hela tiden och dom försökte få mig att stå och gå så mycket som möjligt men jag var så trött så jag orkade inte riktigt. Satt mest på sängkanten och drack fruktsoppa. Det stannade av vid 6cm i flera timmar och jag blev tröttare och tröttare och dom ökade droppet om och om igen till slut blev värkarna outhärdliga och jag sög i mig lustgas som en tok! Då sa barnmorskan "Nu är det inte långt kvar, du är öppen 10cm." Så då fick jag börja dricka energidryck så jag skulle orka när krystvärkarna kom, vilket var närsom helst enligt barnmorskan. Jag trodde att det tar väl flera timmar till då, som allt annat gjort. Barnmorskan berättade också att för en förstföderska, som jag, kunde krystvärkarna hålla på upp till en timme. En timme!! Det skulle jag ju aldrig orka. Men men, man har väl inte så mycket val. Bebisen måste ju ut.

Inte långt efter det så kom faktiskt krystvärkarna och jag minns att min mormor alltid sagt att hon inte förstod varför man skulle skrika när man skulle föda, vad var det för svammel. Jag höll alltid med. För jag är ju stenhård! Eller inte... När krystvärkarna väl satte igång så var det ju bara att trycka på och inte var då jag tyst. Man fick ju massa mera krafter när man skrek. Efter fyra eller fem krystvärkar sa barnmorskan åt mig att jag måste hålla emot när hon säger till så att jag inte går sönder när huvudet ska ut. Jag tänkte jaja, det är väl inga problem och så kom nästa krystvärk och eftersom att hon inte sa något så krystade jag på och plötsligt kom hon bara, som en hal ål slank hon ut mellan mina ben klockan 05:26 den 23 oktober 2005. Då var hon här, i våran värld, min älskade lilla Jennie.
Hon var så jävla fruktansvärt underbart vacker! Inte alls så där kladdig, blodig och äcklig som alla bebisar på tv. Hon var hur len och fin som helst. Bara lite fosterfett på kroppen.

Barnmorskan vände henne och strök henne på ryggen så hon skulle börja skrika och det var lätt det underbaraste lilla skrik jag någonsin hört. Mitt barn. Hon lyfte upp henne på min mage och visade hennes kön, det var en hon. Det var min Jennie. Sedan la hon henne på min mage, så underbart! Johan klippte navelsträngen och sen låg hon bara där på min mage och tittade på mig med sina stora svarta ögon, helt tyst låg hon där.
Efter ett tag tog dom henne och vägde och mätte. Hela 2880gram och 47cm. Vilken liten plutt. Men då kom hon ju också två veckor tidigare än beräknat.

Jag fick krysta ut moderkakan, ingen trevlig upplevelse, men det gick rätt lätt. Sedan berättade barnmorskan att jag hade en liten bristning på inre blygdläppen som hon sydde med ett stygn eftersom att det inte ville sluta blöda. Men det kände jag inte ens. Jag hade ju min vackra Jennie mot mitt bröst och hon åt så duktigt.

Sen kom dom in med en bricka med smörgåsar, te och cider. Jag var inge hungrig. Drack min cider men sen fick Johan äta upp mina mackor.
Jag fick gå ta en dusch och sen gick vi till vårat rum där Jennie fick ligga bredvid mig. Vi sov faktiskt alla tre från sju på morronen till elva. Sedan låg vi kvar på BB i tre dagar innan vi åkte hem. Hem till vårat hem, mitt, Johans och Jennies.
Och just det. Det där snacket om 1 timmes krystvärkar var ju verkligen bara snack. Jag hade krystvärkar i 11minuter. Barnmorskan var helt chockad och jag vara bara alldeles lycklig!

Ett helt år har gått. Det känns som att det var igår, den där snöiga oktoberdagen när jag åkte in till BB i Gällivare och fick se min underbara Jennie för allra första gången.

Jennie