Träffade min sambo för 3 år sedan, det sade klick direkt. Föll pladask och har inte haft ögon för någon annan sedan dess.
Efter ett år började vi diskutera förlovning, och jag som alltid varit försiktig med att ta stora steg, vill verkligen vara säker först, och det är man väl inte efter ett år....?? Men JO, jag var säker. HAN var den som gällde, och det hela livet ut. Blev förlovning på romantisk semester, i solnedgången på en underbar sandstrand under palmerna. Ett halvår senare började vi diskutera barn. Trodde inte han skulle vara så sugen som jag men när jag såg hans ögon tindra och leendet leka i mungipan så fort han såg en liten bebis på tv:n förstod jag att han också var redo.

Sagt och gjort, vi "bestämde" att jag skulle bli med barn i juni i år (ibland är man bra naiv)och att jag då lämpligen skulle sluta med p-piller i mars eller nåt sånt för att ge kroppen tid att hämta sig efter 8-9 års p-pillerknaprande. Men redan i januari kände jag att nu slutar jag...det KAN ju ta tid innan äl och mens är igång som det ska...
Det tog 6 veckor så kom första mensen. Och vi kunde ju INTE hålla oss till i juni...så vi körde igång på en gång. Det var så spännande inför varje mens, iallafall i början....

Hela våren försökte vi, men mensen kom stadigt i 30-dagarscykler. Testade med äl-stickor för att tajma äl, men inget hände ändå. Sedan blev det försommar. I samband med ett dödsfall i familjen deppade jag ihop och helt plötsligt var mensen 2 veckor försenad. Var ÖVERTYGAD om att NU är jag gravid iallafall.....men icke....mensen kom, men sent....

Började känna mig väldigt ledsen och trött på allt....bebisar överallt och allt som hände mig var ständigt återkommande mens och dessutom nu även försenat. Och det som bara skulle vara att "göra" en bebis...vad var nu detta???

Fortsatte att ha långa cykler, 30 dagar känns nu som en dröm. Nu i höst har cyklerna legat på runt 42 dagar. Äl-tester har jag förbrukat i mängder (och graviditetstest!!!). Vill inte ens veta hur mycket pengar jag spenderat på dem. Detta då jag aldrig vet exakt när mensen kommer. Kortaste cykeln det här året var 27 dagar...längsta 42....måste ju testa där emellan, och det blir många tester, och tyvärr många pengar.

Fick i oktober helt plötsligt, mitt i en cykel, en rejäl mellanblödning, som gyn inte kunde förklara. Fick förresten inte ens komma dit för ett besök...blödningar bryr de sig inte om i första taget. Blödde i 4-5 dagar, som en rejäl mens, och fattade ingenting. Kände mig helt nertryckt i skorna. 10 månaders försök och nu började kroppen dessutom spöka. Ingenting stämde. Bara grät och tyckte livet var skit.....och jäkligt orättvist.....

Är nu några dagar från en skön, och välbehövd, semester till Thailand i 2 veckor. Började för 4 veckor sedan med p-piller igen, detta för att skjuta på mensen under semestern (fick det rådet från min bm). Tyckte att det kunde vara en paus från bebisgörandet som vi verkligen behövde. Hade några kartor kvar och jag började knapra igen på mensen första dag....fick kort och återhållsam mens, ca 5-6 dagar. Sedan gick det 4 dagar så blödde jag igen. Jaha, tänkte jag, det var väl lite mer mens då. Men det slutade efter 1-2 dagar. Efter 2-4 dagar kom det tillbaka, och varade i 1-2 dagar. Efter tre sådana mellanblödningar ringde jag bm igen. Hon rådde mig att sluta med pillren då jag hade sådana här mellanblödningar. Hela vitsen med pillren var ju borta.

Så....slutade med pillren. Har precis haft en "ordentlig" mens och hoppas nu att semestern blir blodfri och trevlig. Allt som har med äl-tester och graviditet att göra känns rätt så fjärran. Vi ska ha semester nu, från ALLT. Men...visst finns det en liten gnutta hopp om att det kan ta sig om jag har turen att ha äl på semester. Kanske är det just det här vi behöver!!! Att slappna av och tänka på annat har ju fungerat för andra.......

Kanske är det här vår månad. Vilken julklapp det vore!!

/Anna