Innan Hugo föddes och under hans första månad funderade jag knappt på det här med amning. Det var så självklart att jag skulle amma (om jag kunde) och jag hade nog en lite romantisk bild av hur gulligt och mysigt det skulle bli. Sen blev jag sittandes där i fåtöljen större delen av min vakna tid och ammade honom och fann mig i det, för det var ju så det skulle vara, trodde jag. Jag måste erkänna att det stundtals var ganska mysigt också. Men jag hade aldrig trott att det skulle ta sån tid att amma som det gör, det är säkert olika för olika personer men för mig blev det nog lite av en chock. Fram till att Hugo var två månader brydde jag mig inte heller om att ifrågasätta det, jag tänkte; ”det är väl bara att härda ut tills han är åtminstone fyra månader”. De senaste veckorna har jag börjat känna mig allt mer frustrerad över att amningen upptar sån tid. Hugo kan mycket väl ligga i en timme innan han är nöjd, kanske inte varje gång men flera gånger om dagen och speciellt på kvällen. Sen kan det gå en kvart och så vill han amma igen!!

Jag känner mig avundsjuk på min sambo för att han kan sticka iväg bara ”sådär” och fika med en kompis, att han kan sitta i timtal inne vid datorn och att han inte alls är så uppbunden som jag är. Jag blir arg och snäser åt honom och tycker att han ska ”hjälpa” till med Hugo mer än vad han gör även fast jag vet att han gör så mycket han kan. Naturligtvis kan jag också sticka iväg och fika med en kompis men det krävs lite mer planering och lite mer energi för det och sen är det ju det här med amningen då.

Jag känner mig klyven inför de här känslorna om amningen. Är jag en sån himla självisk mamma att jag inte ens kan ”offra” fyra månader av mitt liv för Hugos skull? Egentligen borde jag väl vara överlycklig över att det fungerar med amningen, det finns ju massor av mammor som får mjölkstockning, sår, infektioner och gud vet allt vad man kan få för att amningen ska strula, är jag så otacksam? Men jag är faktiskt glad över att det fungerar och jag tror inte att jag helt skulle vilja vara utan amningen helt. Men att sitta i hur många timmar om dagen som helst och amma känns för mycket. Samtidigt kan jag tycka att det är en så himla stressig tid vi lever i och att då få chansen att stanna upp lite och sitta ner och fundera, det borde man verkligen ta till vara på.

Vad är bäst för Hugo då? Det känns som om man som mamma måste tänka på honom i första hand och missförstå mig inte, för jag gör verkligen det. Men alla andra som inte kan amma eller av andra anledningar valt att inte amma tänker inte de på sina barn i först hand då?

Så här kan jag hålla på och vrida och vända på frågan i evigheter och jag kommer alltid fram till att visst älskar jag Hugo över allt annat på jorden, visst vill jag hans bästa men ingenting av det ändrar på sig bara för att kanske skulle vilja byta ut en eller ett par amningar mot någon form av ersättning. Jag skulle då fortfarande få min tid med Hugo och få sitta ner och ta det lugnt, vilket jag värdesätter mycket. Hugo skulle kanske få en gladare mamma som inte är lika otålig och min kille skulle få en gladare sambo som inte snäser åt honom. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra just nu, vi får se.

/Tove