På söndagen den 12/9-2004 gick jag in i graviditetsvecka 12. Denna magiska vecka som gör att lugnet i kroppen lägger sig, man vet att man klarat den kritiska fasen.
Min man och jag firade detta med lite mys pys i sänghalmen och direkt efter det började jag blöda. Eftersom det kom så tätt inpå samlaget, antog vi båda att det hade med det att göra. Man kan ju vara känslig i livmodertappen och blödningar kan man få.

När tisdagen kom blödde jag fortfarande, så på morgonen ringde jag till BM som hänvisade mig till Kvinnoklinikens jourmottagning för att kolla upp att allt var bra.
Väl där fick vi sitta och vänta men till slut kom vi in till en läkare.

Eftersom jag fött två barn och gjort båda deras UL i vecka 12, kunde jag genast se när han gjorde VUL att fostret som syntes var alldeles för litet. Det var dött sen vecka 7 + 4, dvs 4 veckor hade det legat dött.

Tid beställdes för skrapning en vecka senare och vi åkte hem efter att ha pratat lite.
Jag blev inte ledsen, jo, det är klart att jag hellre sett att barnet levt, men jag är inte den typen.
Har något hänt så har det hänt och då kan jag ändå inte göra något. Varför då slösa energi på att må dåligt?
Nej, det är inte den personen jag är utan jag tog det hela med ro (läkaren såg chockad ut). Jag är vad jag brukar beskriva som extrem-realist, vilket ibland uppfattas av andra som om man är känslokall.

Jag hade en 5 minuters reaktion när jag kom hem och ringde mina föräldrar för att be dem komma och sitta barnvakt när skrapningen skulle ske, men när jag fått ur mig det så var allt som vanligt igen. Var mest sur över att den inte kommit ut när den dött så vi hade kunnat sätta fart i bebisfabriken fortare än vad som nu blir.

På onsdagen jobbade jag som vanligt och märkte att jag hade lite mensvärk. Det molade på hela tiden, men inte så farligt.
När jag kom hem ringde jag Kvinnokliniken för att veta vad jag skulle göra, men hon tyckte att jag kunde avvakta.
Ringde igen kl 16.30 eftersom värken övergått till starkare, nästan som första värkarna i en förlossning, fast de höll i sig hela tiden. Hon tyckte då att eftersom det redan var konstaterat att fostret var dött och jag hade ont, så kunde jag inte vänta på skrapningen på tisdag. Hon tyckte att jag skulle ta mig till akuten, vilket jag gjorde.

Där gjordes ett VUL som konstaterade att nästan ingenting hänt, men att jag nog skulle skrapas. Därför blev jag inlagd på gynavdelningen över natten.
Min man åkte hem kl 20.30 och sen fick jag dropp insatt. Lyckligtvis hade jag inte ätit något sen lunch, vilket gjorde att jag redan var fastande, utifall att de ville operera mig redan under natten.
När jag reste på mig för att klä av mig, märkte jag att det kom ut klumpar i bindan. Efter det kunde jag lägga mig och sova, för värkarna avtog och jag blödde nästan ingenting.

Klockan 07.30 väckte läkaren mig som tog emot mig på kvällen innan. Han hade hört att jag blött mer på kvällen och tyckte att vi skulle undersöka om det var lönt att skrapa. På VUL syntes då att missfallet var igång, men det var långt ifrån klart. Alltså skulle jag fortfarande skrapas.
Efter den undersökningen satte värkarna igång igen och sen kom klumparna. Massor. Den första gången jag gick på toa och bara kände hur saker och ting hamnade i bindan, hamnade hälften på golvet när jag tog av mig och massor kom i toan.
Ringde på hjälp.
De satte sen in ett bäcken åt mig som jag skulle sitta på nästa gång för att de skulle kunna kolla vad som kom.

Strax efter 9 var jag tvungen att gå på toa igen. Satte bäckenet på plats och ringde på dem när de skulle komma och hämta det. Då blev jag yr och (enligt sköterskorna) kritvit i ansiktet och jag fördes i säng med tippad huvudända och fick sen ett annat dropp också. Just då kom rondläkaren och undrade hur jag mådde. Jag sa att nu hade det kommit så mycket så jag ville veta om det var färdigt och han tyckte absolut att vi skulle undersöka det.
Fem minuter senare kom han och hämtade mig till ett undersökningsrum och det gjordes ännu ett VUL. Nu kunde jag se att fosterhinnsäcken och själva fostret var borta och medans de höll på kom moderkakan, men det var ändå så mycket blod kvar i livmodern att jag absolut skulle skrapas.

Blödde jättemycket hela tiden nu, men klumparna uteblev.
Strax efter 12 kom de och sa att nu var det dags. Blev nerrullad till operation där jag först fick ligga och vänta till 12.50 innan jag fick komma in på operationssalen. Jag sövdes (vilket gick otroligt fort) och vaknade upp en halvtimme senare. Min första tanke var att nu kanske jag äntligen kunde få äta (26 timmar sen sist).

Läkaren hade lämnat ett meddelande om att vi inte behövde prata med varandra, vilket kändes konstigt. Eftersom jag blött väldigt mycket efter undersökningen halv tio och nu var klockan nästan två, så visste jag ju inte om de varit tvungna att skrapa i onödan.
Efter en timme på uppvaket kördes jag upp till mitt rum. Där sov jag en stund och sen fick jag fika. Innan jag satte mig för att fika tänkte jag att det nog var bäst att gå på toa och se hur mycket jag blödde. Med tanke på hur mycket jag blött innan ville jag inte sitta upp. Men, det var nästan ingenting (LYCKA!!!!!) och för första gången sen jag kom till akuten, kunde jag sitta rakt upp och ner.
Mackorna, saften, yoghurten och kaffet smakade gudomligt.

Efter det, klockan 16, ville jag åka hem, så jag ringde min man och man tog bort nålen i armen och så. Klockan 16.45 gick jag ut till hissarna för att vänta på mannen och barnen. Då hade jag sån tur så min operationsläkare hoppade av på min våning och då talade han om att skrapningen verkligen behövdes så det känns bra (att det inte var i onödan menar jag).

Så här bra som jag mår nu, klockan 21 samma dag jag kom hem, har jag inte mått på hela veckan. Smärtorna är borta och blodet är nästan borta också.
Otroligt.
Jag hade räknat med mer efter operation men nu är det mindre än en vanlig mens.
Jag tycker det är skönt att det gick så snabbt i alla fall. Nu skall vi bara vänta på blödningarna slutar, så kan vi sätta fart igen.
Skall passa på att dricka "mycket" vin innan det är dags att avstå igen – hihihi.

Jag kanske tillhör minoriteten som inte berörs av missfall, men jag gör verkligen inte det. Jag hade ett missfall innan jag fick mina båda tjejer, dagen efter jag gjorde gravtestet i vecka 6. Detta är nästan samma sak, bara det att det är förskjutet 4 veckor. Den gången tog det 3 veckor innan jag blev gravid med vår äldsta dotter, så jag misströstar inte...

/Petra