Jag började misstänka att jag var gravid. Brösten ömmade och på något sätt så visste jag helt enkelt bara att det var så. BIM på onsdagen, ingen mens kom, men men den kan ju bli försenad när man tror att man är gravid. På lördagen började jag blöda, inte mycket men lite, söndag slutade blödningen igen. Då beställde jag graviditetstest från babyornot.com. På onsdagen kom testerna, nu var jag en vecka efter BIM, gjorde testet och det visade positivt.
Jag blev inte speciellt förvånad, jag hade ju misstänkt det ett tag nu.

Min första tanke var: Jaha hur löser jag det här nu?
Eftersom det var helt oplanerat och jag och pappan inte lever ihop eller så, så räknade jag helt kallt med att fixa det själv. I vilket fall som helst så åkte jag till pappan och berättade hur det låg till. Han blev lite chockad och frågade om jag gjort test och var säker på att det var så. Jag sa att det var så. Han funderade en stund och sa sedan du vet vad jag måste säga. Och ja det visste jag. Ett barn passade verken i hans eller mitt liv, men det var ändå jobbigt att höra det sägas.

På fredagen åkte jag till min mamma, hon bor 50 mil bort. Jag kunde inte berätta något för henne, orkade inte med en massa frågor, jag visste ju inte säkert själv vad jag ville göra. Min bror berättade jag det dock för och det kände så skönt att prata med någon. Han har själv en 11 månaders flicka. Min bror sa att han stöttar mig vilket beslut jag än tar, och vi pratade en hel del fram och tillbaka.
När hans fru sedan kom hem så pratade jag även med henne, och det var nog det bästa jag kunde göra. Hon har själv gjort två aborter, en medicinsk och en kirurgisk. Hon har dessutom 2 gånger valt att behålla barnet. Sonen är 8 år och dottern 11 månader så det har varit utspritt under flera års tid.
Att dessutom få ”öva” på brorsans lilltös var jättenyttigt, jag var livrädd innan för att träffa henne, vad skulle inte hormonerna ställa till med? Men när jag var hos dem och jag bar runt på och matade deras tjej och höll på så insåg jag att nej jag kan inte se mig själv i denna rollen just nu. Dessutom inte när jag vet att jag kommer få fixa det själv, det vore inte rätt mot barnet.
Min lilla brorsdotter hjälpte mig massor i mitt beslut och det är jag glad över.

När jag kom hem igen 2 veckor senare, mamma visste fortfarande ingenting, så var jag säker på mitt beslut. Ringde sjukhuset och bokade tid för en abort.
Onsdagen kom och jag kom dit på undersökning, enligt VUL var jag 8+3.
Efter undersökningen fick jag prata med en sköterska och fick en tablett som avbröt graviditeten. Några timmar efter att jag tagit tabletten så släppte illamåendet som jag haft i ca 1 vecka.
Jag mådde bättre än jag gjort på flera veckor.

På fredagen kom jag tillbaka och lades in för att fortsätta den medicinska aborten. Jag fick smärtstillande och sen fördes 4 tabletter in i slidan för att sätta igång utstötningen. under 1 timme fick jag inte lämna sängen, jag hade sällskap med mig och vi hade dessutom TV på rummet.
Efter 1.5 timme fick jag som mensvärk, ingen kraftig utan en lätt, den kom och gick några gånger. Sen kände jag att det var dags att gå på toaletten och byta binda då blödningen kommit igång.

Jag hade inte ont så vi gick ner till cafeterian och fikade lite. Jag fick tabletterna som påbörjade utdrivningen vid 10:30, vid 12:00 när vi var på väg tillbaka upp till rummet efter fikan kände jag att var någonting mer än bara blod på väg ut.
Snabbt in på toaletten och där kom det ut 3 klumpar. Kändes lite obehagligt men gjorde inte ont eller så. Upp på avdelningen igen och prata med sköterskan om att det kommit klumpar och sen in på toaletten igen då det kom en till klump. Efter det har det inte kommit några fler klumpar.
Vid 12:30 blev jag utskriven och fick åka hem.

Jag trodde att aborten skulle vara mycket värre och göra mycket ondare, jag har ju hört skräckhistorier om hur ont det ska göra och hur jobbigt det ska vara. Jag önskar nästan att det hade varit svårare för nu känns det nästan som att jag vill ju inte direkt göra om det i nästa vecka men skulle göra det om det behövdes.
Skulle ha velat bli lite mer skrämd eller vad man ska säga.
Men både jag och sköterskan är överrens om att det gick förmodligen så lätt för mig pga att jag var så säker på mitt beslut.

Alla aborter är alltså inte hemska och jobbiga. Men det känns så orättvist att jag blev med barn utan att han ens kom i mig och jag väljer att göra abort medans det finns massor utav par som skulle bli toppen föräldrar och de försöker år ut och år in utan att de blir gravida.
Men som en tjej sa till mig, det hjälper ju inte dem om jag hade behållt detta barn. Och det är så sant så.

För att citera vad min bror sa: ”Avsluta det här och gör det på riktigt nästa gång”.
Det han menar är att vänta tills jag har ett förhållande och ett bättre ekonomiskt läge eftersom jag nu är ensamstående student.

/Nina