KRÖNIKA Vi uppfostrar våra barn till att akta sig för stora stygga vargar. De ska inte tala med främlingar, inte följa med främlingar och överhuvudtaget vara medvetna om att det finns elaka människor där ute. Men hur talar vi om för barnen att stora stygga vargen kan bo i deras eget hus? Andas samma luft, äta samma mat, vara en älskad förälder och samtidigt vara en riktigt stygg varg?
Enligt Rädda Barnens beräkning blir mellan 100 000 och 200 000 barn vittnen till våld i sin familj varje år och många av dessa barn uppmärksammas överhuvudtaget inte. Ibland anmäler inte polisen att barn varit närvarande på brottsplatsen, ibland tappas anmälningarna bort av socialtjänsten.
Bakom varje missad eller borttappad anmälan finns ett (eller flera) barn som lever i en familj som inte fungerar. Bakom varje missad eller borttappad anmälan finns ett eller flera barn som kanske sett sin mamma (eller pappa för den delen) blodig och blåslagen, som kanske till och med själva blivit slagna. Men ingen ser dessa barn. Kanske inte ens deras föräldrar, hur gärna de än vill göra det och hur mycket de än tror att de tillgodoser barnens behov. För hur kan man vara en tillräcklig förälder om man själv lever med rädsla för våld eller hot om våld?
Barn kan uppfatta våld redan på fosterstadiet och barn som på ett eller annat sätt bevittnar våld så tidigt som i tvåårsåldern får både fysiska och emotionella minnen av det. Ändå är vi i Sverige så förbannat noga med att det viktigaste för barnet alltid är att ha tillgång till båda föräldrarna. Till och med så att det vid vårdnadstvister ibland bortses från faktorn ”våld i hemmet” för att man har en övertro på att det viktigaste är att båda föräldrarna finns där, oavsett.
Jag har haft viss förståelse för den tanken förut, men jag tror inte längre på den. För hur kan det vara i ett barns bästa intresse att behöva bo och leva med en förälder som är våldsam? Visst, de flesta är väl inte våldsamma jämt, men kan man ens föreställa sig den rädsla och oro som dessa barn ständigt måste leva med?
För mig är det en självklarhet att mitt jobb, från den stund mina barn drog sina första andetag, är att skydda dem från ondska så mycket jag bara kan. Jag gissar att det är något jag har gemensamt med de flesta andra mammor här i världen. Även de som t.ex. råkar ut för partners som tycker det är kul att blanda alkohol och droger och sedan dänga in sin ”älskling” i väggen för att sedan bedyra sin ånger och förklara sin innerliga kärlek.
Så var går det fel när vanligtvis kloka mammor stannar kvar hos sin våldsamma partner och tänker att de bra stunderna ju i alla fall är jävligt bra, och han är ju en bra pappa… oftast… när han inte slår? Var och när försvinner lejonmammans vilja att till varje pris skydda sitt barn? Hur många slag behövs för att skygglapparna ska bli heltäckande? Och vad händer sedan?
Jag kan förstå att man kan vara så hjärntvättad att man inte har kraften att själv sticka iväg. Men kan man då lita på att man vet sitt barns bästa? Och om man inte kan skydda sig själv, kan man då lita på att man har styrkan att skydda sitt barn?
Barn ska inte behöva leva med våld. Det kan aldrig någonsin ursäktas, inte med någon bortförklaring i världen. Och vi får aldrig låta dem bli osynliga.
Se barnen!
Namn: Lisbeth Pekkari | Ålder: 35 | Familj: Robert samt barnen Hanna och tvillingarna Lisa och Maja | Gör: Byter blöjor, bloggar, skriver krönikor och jobbar som planerare på Kiruna
kommun däremellan | Blogg/Webb:http://listoplisto.blogspot.com
Har du haft, eller har du, en bulle i hjärtat? Vill du berätta om hur det gick till när ni hämtade hem ert kärleksbarn? Vi söker efter berättelser om adoption!
Läs mer...
TÄVLINGEN
Grattis till Lina Kihlmark som vann juni månads tävling! Boken "Hur kom jag till?" av Märit Jonsson kommer med posten.
BIBLIOTEKET
Besökaren Dimitra delar med sig av sina upplevelser kring ofrivillig barnlöshet.
Läs mer...
