Publicerad 2008-07-02
KRÖNIKA Förlossningsrädsla är ett märkligt fenomen.
Eller nej, rädslan i sig är kanske inte så underlig. Det är väl inte alltför lockande med blod och klägg och nästan outhärdlig smärta och tanken på bristningar från nacken till hakan och så… det är väl mer reaktionerna på förlossningsrädsla som kan vara märkliga, tänker jag.
Det kan inte vara helt enkelt att vara gravid och rädd för att föda barn om man möts av en barnmorska som lägger huvudet på sned, ler fånigt och säger: ’Oj oj, det är helt normaaalt att man känner sig lite orolig, men du ska se att det går sååå bra’, när man själv är övertygad om att man ska klämma ut en badboll, dö av smärta, spricka så man ser ut som ett uppfällt paraply och dessutom kanske bajsa på sig under tiden.
Men än värre måste det nästan vara att mötas av ifrågasättande från ”vanliga” människor som inte förstår vad man pratar om. Folk som undrar hur det är möjligt att vara rädd för något man aldrig varit med om, eller rädd för något som är ’det mest naturliga i hela vääärlden’, och jämför med förr i tiden.
Förr i tiden vet ni, då var folk inte rädda. Förr i tiden bet man i en kotte och klämde ut sina barn, sedan mjölkade man korna och så var det bra med det. Typ.
Jag har sett många gravida bli väldigt nedslagna av den typen av diskussioner. De har fått sin rädsla nedvärderad, fått höra att de borde ha vetat att det inte är någon promenad i parken att föda barn och att de kanske inte borde HA barn överhuvudtaget, för förlossningen är ju ingenting jämfört med allt man får vara rädd för sedan.
Ibland undrar jag hur det har gått för dessa kvinnor sedan, de rädda kvinnorna alltså. Jag undrar hur mycket av de idiotiska kommentarerna som suttit kvar länge och påverkat dem, jag undrar hur det gick för dem och deras förlossningar och jag hoppas innerligt att de alla i slutändan har förstått att deras förlossningsrädsla var lika mycket värd att respektera som någon annans spindel- eller höjdrädsla.
För ärligt talat, hur många har blivit attackerade av en 3-millimeters husspindel? Och hur många har ramlat ur ett flygplan eller ned från fjärde våningen? Ändå är det helt okej att vara rädd för spindlar och höjder. Det är inte någon som säger att man är en sämre människa för det. Så varför är det så fult att vara rädd för att föda barn?
Svaret är enkelt, tror jag. Många kvinnor har ett behov av att känna sig duktiga, kvinnliga och, när det kommer till barngrejset, urmoderliga.
Urmodern föder barn och tycker det är underbart, och så vill väl de flesta att det ska vara? Det kan jag förstå, men vad jag inte förstår är varför kvinnor så ofta behöver klättra på varandra för att komma närmare ett ideal som kanske inte ens existerar? Varför är det så många som måste jämföra sig för att känna att de duger? Kan det inte bara få vara: ’Det löser sig, du fixar det’, istället för: ’Äh, det är väl inget att vara rädd för’.
Tänk på det nästa gång du ryggar för en spindel eller vad det nu är som just du är rädd för. Man behöver inte förstå allt här i världen, men med lite respekt och ödmjukhet inför för andra kommer man långt.
|
