KRÖNIKA  När man är gravid händer det som bekant väldigt mycket med den egna kroppen (och ibland även blivande barnafaderns kropp, men det lämnar vi därhän).
Man blir tjock, får svullna händer och fötter, blir osmidig och flåsar och stönar.
Endel har oturen att få "fish-face". Det vill säga, deras läppar svullnar och blir röda och ögonen typ ploppar ut. Man brukar trösta dessa "fish-face" med att det blir ett vackert barn, att barnet tar skönheten ur modern.

Många av oss blir väldigt tjocka över andra kroppsdelar än magen. Får fläskarmar och breda vrister. Rumpan blir grandios på några medan andra får fläskansikten och dubbelhakor. Kroppsdelar du knappt visste fanns, svullnar plötsligt upp och har man otur så ser andra än du själv det. Och den förskräckliga solen, som annars gör oss så fräscha på våren, fläckar ner oss så till den milda grad att vi i väntrummet på MVC ser ut som en charkdisk där vi sitter utfläkta med ansiken som mortadellor, vitlökssalmis, tryffelsalamis eller något mer pruciottoliknande. Fräknarna som anländer efter en kvart i solen är allt annat än klädsamma.

Ibland har man också otur med klåda. En förpillande klåda som är ömsom outhärdlig, ömsom ganska skön. Den ger oss tyvärr lite rödflammiga områden och jag tackade min lyckliga stjärna att klådan under graviditet nummer två satte sig i armhålorna och inte, som i graviditet nummer ett - på halsen!

Men en sak verkar de flesta morsor varit nöjda med under graviditeten. Håret. Alltså, så snygg som jag var i håret under de månaderna är nästan oförskämt. Behövde knappt borsta det. Det var tjockt, böljande och blankt. Alltid.
När jag låg ordinerad sängläge, två veckor innan förlossningen, så trodde mina besökare att jag sov med spolar på nätterna och bara höll på med håret dygnet runt. Men om sanningen ska fram tvättade jag det endast någon enstaka gång med sjukhusets egna schampoo.
Men det sa jag inte. Jag bara log med hela det fläckiga ansiktet och skakade ut håret i ett fantastiskt svall över axlarna och den lite fetare ryggen.
Men säg den skönhet som varar för evigt. Sex månader efter förlossningen var håravfall ett begrepp jag inte längre kunde skämta om.
Tuss efter tuss lossnade och då barnen var kring åtta månader såg jag ut som en lönnfet kärring med tunt stripigt hår och ringar under ögonen.

Men kroppen återhämtar sig. Säger dom som vet. Så här tre år senare så måste jag krasst konstatera att håret återhämtat sig, inte så snyggt som när jag var gravid, men nära. Ärret efter snittet försvinner aldrig och troligtvis inte den lilla extra mage som kom till efter en tvillinggraviditets uttänjande. Men bysten är återställd och likaså huden i ansiktet som nu, utan ringar under ögonen eller salamifläckar, dock endast har blivit lite rynkigare.