KRÖNIKA  Vad gör du hemma med din bebis hela dagarna? Den frågan har jag ofta fått av vänner och kollegor utan barn. När jag fick mitt första barn blev jag lite illa till mods av frågan, det kändes på något sätt lite skämmigt att bara gå hemma och dra. Och vad gör alla andra föräldralediga, vad är normalt liksom?

Jag läste Anna Wahlgren och där fanns svaret (förstås): Lev som vanligt! Anna förmanar käckt hur viktigt det är att låta bebisen bara hänga med, att vara en del av din vanliga vardag. Hon drar ett exempel i Barnaboken som jag då tyckte var lika skrämmande som obegripligt. Det handlar om beduiner som lever tillsammans i beduintält. Slutsatsen är något i stil med att om du inte låter bebisen vara med i gemenskapen, ja alltså inne i beduintältet, så känner den sig väldigt ensam och kommer att ställa till besvär. Tänk dig själv, menar Anna, om du låg ensam utanför ett tält och inte fick komma in till skratten och pratet där inne!

Ni fattar väl? Att hänga med som en del av vardagen, det låter ju jättebra (varför hon måste dra en liknelse med just beduiner är fortfarande obegripligt. Går det inte lika bra med till exempel en lägenhetsfest? Anna W var förmodligen nyss hemkommen från en Afrikaresa när hon skrev Barnaboken.). Det finns bara ett problem: Vardagen kan omöjligt bli som vanligt när man fått sitt första barn. Du är ledig från jobbet, alltså har din normala vardag helt ryckts bort. Alla dina tidigare vänner (de flesta i alla fall) jobbar på dagarna och har inte tid att prata med dig. Du har förmodligen inte heller någon större bebis-vana, utan måste ägna stor del av din tid åt att lära dig amma, bära din bebbe, försöka få den att somna, oroa dig för att den inte andas, är för varm…ja ni vet allt det där.

Under min första mammaledighet bodde vi dessutom långt ute i förorten, i en dödstyst miljö med vajande tallar som närmsta grannar. Det fanns liksom inte ens något tält att släppa in någon i, om ni förstår vad jag menar. Allt var bara nytt, tyst och konstigt. Jag blev jättestressad av det där beduinsnacket.

Först nu, när min tredje bebis kommit till världen, förstod jag liknelsen. Nu förstår jag precis hur självklart det var för Anna W med hennes typ femton barn. Det räcker med tre barn för full fart hemma. Det finns rutiner för hur en normal hemmadag går till. En hel massa saker som bara måste göras; dagislämningar, klädhögar, middagar…

Det finns liksom en infrastruktur för nya bebisar att landa i. Eller, på Anna-språk, det finns ett beduintält att släppa in nyanlända bebisar i. Hos oss är det ständig fest i beduintältet. Musik och mingel på maxvolym. Ganska ofta spårar festen ur med slagsmål och illtjut som följd (ja alltså de små emellan).

Och visst verkar vår nya bebbe trivas. Han vill vara med, vill somna mitt i köket istället för att bli undanstoppad i ett lugnt rum. Han ligger lugnt på golvet när storingarna hoppar vilt omkring honom. Tittar storögt på när dockor äter eller bilar krockar. Så, ana bahebak (välkommen Bebis på beduinspråk), här kommer du att trivas!

Och för er som ännu inte har något beduintält: det ska nog gå bra det också!