Jag är 29 år, min sambo är 30. Vi har varit ett par i 4,5 år, har fasta jobb, bostadsrätt, bil, vuxenpoängen har bara haglat in senaste åren, men inte på alla fronter. Det är något stort och viktigt som fattas oss.
För ett och ett halvt år sedan bestämde vi oss för att försöka få ett barn. Vi hade skämtat en hel del om det innan, liksom pratat runt det som katten kring het gröt. Men då, i en hotellsäng i ett land långt hemifrån sommaren 2003, beslutade vi oss för att jag skulle sluta med pillren.
Det kändes riktigt bra, häftigt. Jag hade tänkt på barn i ett par år och trodde nog inte att J kommit lika långt i sina tankar, men det visade sig att vi var rörande överens. Vi ville ha ett barn tillsammans.
Det var en fantastisk känsla.

Det gick ett par månader och ingenting hände.
Jag kände mig inte alltför stressad, hade ju hört att det kunde ta ett tag innan pillren gick ur kroppen. Snarare var jag glad att mensen kom regelbundet, kroppen verkade fungera som den skulle. Om det så tog ett halvår kunde jag acceptera det. Att bli mamma någon gång under 2004 blev ett riktmärke och då tyckte jag att jag hade god marginal – pyttsan! Nu är det bara några dagar kvar av året då vi skulle bli föräldrar.

Efter några månader berättade jag för en god vän att vi är ”försökande” och hon fick det att låta så enkelt. Kör på när du har ägglossning, den märker du lätt på sekretet, trådigt ska det vara. Hon bestämde sig för att hennes barn skulle födas i april och lyckades på första försöket. Dessutom är hon 7 år äldre än jag.
Givetvis var jag glad för hennes skull, men funderade alltmer på varför det inte fungerade för oss. Visserligen hade jag inte stenkoll på det där med ägglossning, men vi låg ju ändå i 3-4 gånger i veckan, så mycket otur kunde man väl ändå inte ha?

Efter ytterligare några månader gjorde oron att mensen strulade lite. Hoppet tändes varje gång den inte dök upp vid förväntad tidpunkt och vid ett tillfälle när den var en vecka försenad var jag övertygad om att jag var gravid. Då hade jag räknat ut planerat förlossningsdatum, planerat när och hur vi skulle berätta för våra familjer och vänner, när och hur jag skulle framföra den glada nyheten till arbetskamraterna, när jag skulle sluta jobba, hur jag skulle introducera min vikarie under föräldraledigheten. Jag hade funderat på kosten, ursäkter att inte dricka alkohol på kommande fester, på mammakläder, på allt man kan tänka sig som hör en graviditet till.
När mensen kom blev jag förtvivlad, grät och kunde inte tänka på något annat än vår barnlösa sits. Det tog flera dagar att repa mig från besvikelsen.
Jag VAR ju gravid!

Det började gå upp för mig att denna enorma längtan efter barn kan göra att mensen försenas. Det är oerhört frustrerande att psyket kunde ha en sådan inverkan. Hur bär man sig åt för att inte tänka på barn? Jag ser barnvagnar och gravida magar precis överallt.
Nej, världen är inte rättvis. Jag tänker på alla tusentals tonårsaborter som görs varje år, unga tjejer som bara råkar bli gravida och tvingas fatta det svåra beslutet att göra abort. Ställt mot oss och många andra par som får kämpa så och inget hellre vill än att bli föräldrar. Jag har ett syskonbarn på snart fyra år som betyder mycket för mig och jag ser hur varm och fin min sambo är mot honom. Jag vet hur mycket kärlek och omsorg vårt barn skulle få av oss.

Efter ett år kände både jag och sambon att vi måste komma vidare. Det är oerhört tärande att bli så besviken varje månad och vi började ana att något inte stod rätt till. Innan vi kontaktade sjukvården bestämde vi oss för att testa ägglossningsstickor. När jag fick plus på stickan kändes det nästan som om jag var gravid, det blev en positiv upplevelse att åtminstone någonting verkar fungera. Vi körde på i några månader, men utan resultat.

Nu har vi påbörjat en utredning. Vi har träffat läkare för samtal och sambon har lämnat spermaprov som vi väntar på besked om.
Jag vet att vi kommer att bli föräldrar en dag. Ingen av oss kan tänka sig ett liv utan barn vare sig det blir IVF, adoption eller på helt naturlig väg. Vem vet, kanske finns det någon i min mage just nu, mensen är ju faktiskt ett par dagar försenad…

/Nilla