Att bli mamma för första gången. Återblick på två månader med många känslor och tankar.

Tänk att det var Alfred som gjorde mig till mamma. Den tanken har jag tänkt många gånger. Att det var han som skulle bli min son, det är rätt så häftigt ! Det att min man och jag tillsammans kunde skapa en sån härlig och go’ kille känns underbart.

Jag blev gravid snabbt, mycket snabbare än vi hade trott, så jag hann inte riktig med i svängarna i början. Det gick lite fort från att inte vilja ha barn till gravid tjej.
Men så småningom hann jag ikapp och började njuta av graviditeten trots illamåendet.

Så efter 50 timmar på förlossningen och ett akutsnitt 6 dagar efter beräknat förlossning låg han där, min son. Stor var han och det blev ett chock. Hur kunde lille jag (1,60) få en son på 4700 gram och 55 cm lång?
Även min barnmorska var chockad.

Tiden på BB var konstig. Jag tror att jag inte trivdes så där jättebra där. Personalen fick mig att känna mig liten. Amningen strulade och jag var trött. Jag kände mig som en främmande.
Sen kom amningen igång och vi fick resa hem efter fyra dagar. Det var en konstig känsla att bära Alfred ut från BB och ner i bilen. Nu var det vi som hade ansvaret för honom. Så nervös har jag nog aldrig varit innan. Vi kom hem utan problem och sedan kunde livet hemma börja.

En sak som jag snabbt förstod att jag kom till att behöva leva med som förälder var oron.
Oron över om han gick upp i vikt, om han var kall och om han sov för mycket/för lite.
Sakta har den oron gått över. Han går upp i vikt (första veckan gick han upp 450 gram), han fryser inte...han svettas och han sover alldeles lagom.

Jag ammar och nu fungerar det jättebra. Det var lite strul ett tag, men med hjälp av lasarettets amningsmottagning kom vi till rätta med problemet.
Jag ammar för hans skull, inte så mycket för min egen del. För mig har det känts som man är väldig låst, han måste ha mat. Jag ser det dock som en övergående grej och kan leva med att det är så här den här perioden.

Jag hade lite abstinens de första veckorna. Saknade jobb och vuxenkontakt. Att vara hemma var konstigt på ett sätt och ovant. De första veckorna kom det många tårar. Trots att jag kände att Alfred var det största som hänt mig, var omställningen rätt så överväldande. Det tog tid att hitta rytmen och rutinerna i det nya livet. Sömnen har jag inte känt som ett så stort problem, sömnbristen dyker upp då och då, men i det stor hela har den biten gått bra.

Nu efter två och en halv månad har Alfred och jag hittat rytmen rätt så bra, och det mår han och jag bra av. Mat, sömn och utevistelse är regelbundet nu, och det känns bra. Nu sover han från 8 på kvällen till 7 på morgonon, med avbrott av två amningar.
Han vägde vid två månaders ålder 6,9 kg och var 62 cm lång, så han är fortfarande en stor kille.

Vi kan nu som familj gå in i ”andra andningen” nu när man börjar känna sig säker som förälder, och man känner varandre lite mer än i början.
Dessutom – inget är så underbart som Alfreds leende på morgonen, eller våra ”samtal” efter avslutad amning.
Livet är underbart och jag har världen finaste man och son.

/Karin