Att bli mamma till Hanna.

Trots att Hanna är 7 månader gammal så får jag fortfarande då och då en stickande känsla av overklighet. Den kan till exempel komma när jag bär på henne och råkar se oss i spegeln. Herregud, jag bär på ett barn. MITT barn… hur sjutton gick det här till?
För bara ett år sedan hade jag ingen aning om hur man handskas med barn, och tyckte mest att det var otäckt att hålla i små bebisar, för tänk om de går sönder.
Nu har jag ett eget litet extrahjärta som kryper omkring på golvet vid mina fötter och säger ”mamamamama”. Jag fattar ingenting!

Det går verkligen inte att föreställa sig hur det är att bli förälder! Det spelar ingen roll om man så har 14 syskon och har tagit hand om allihopa sedan man själv var liten. INGET i världen kan förbereda en på allt som händer inuti när man själv får ett alldeles eget barn.
Får och får förresten… får låna, kanske man ska säga. Jag lånar en liten ängel tillfälligt, tills hon blir stor och ska skapa sig en egen familj.
Usch, där kom den igen, den där overklighetskänslan! Min lilla Hanna ska bli stor och få en egen familj. Hon kanske till och med får egna barn. Jag får svindel, hjälp!!!

Ingen och ingenting kan förbereda en på den enorma svallvåg av ren kärlek som man känner för sitt barn. Jag har bara fragmentariska minnen av vår första tid hemma med Hanna. Allt var som en dimma, vi var stela som pinnar och hade ingen aning om hur vi skulle klara av att ta hand om det lilla knytet. Kan man låna hem en BB-sköterska i ett år eller så?
Men på något sätt så vet man… och det löser sig. Man lär känna varandra, och det är som att vara 15 och bli vansinnigt förälskad i den där söta killen… fast med skillnaden att nu är den där söta killen ett litet bajsmonster som kräks efter varje måltid. Och ändå så flödar kärleken så mycket att man kan börja gråta av att byta bajsblöja, för det ÄR ju så underbart. Blir det konstigare än så?

Jag skulle ljuga om jag sa att det bara var myspys och gullegull den första tiden. Det var inte så lätt att vara glad alla dagar när man bara fått sova ett par timmar och inte förstod hennes skrik eller visste vad som skulle kunna trösta henne. Ändå har jag svårt att minnas hur jobbigt det var. Rent logiskt vet jag att det var hur tungt som helst ett tag, till exempel när amningen inte fungerade. Jag pumpade och grät för att det inte ville komma någon mjölk, och för att den lilla mjölk jag hade gjorde att hon fick ont i magen. Ändå kämpade jag på, pumpade och grät, pumpade och grät.
På samma sätt som inget kan tömma en på energi så mycket som ett barn, så är det också så att det inte finns något som ger så mycket energi som att få ett stort leende av sitt barn.
Det spelade ingen roll hur trött eller utmattad jag än var, eller hur mycket jag än velat sälja henne till sibiriska bönder, när hon klämde fram det där leendet så fylldes batterierna på igen och jag orkade en stund till, och en stund till.
Och så plötsligt en gång så bestämde hon sig för att sova hela natten, och sedan bestämde hon sig för att sova i sin egen säng hela nätterna. Tänka sig att en så liten en kan fatta så kloka beslut! Helt fantastiskt…

Nu är hon alltså 7 månader gammal. Hon är inte längre ett hjälplöst litet knyte, utan en alldeles egen person, med stark vilja och starka känslor. Hon är mitt hjärta utanför kroppen, och jag skulle dö för henne vilken sekund som helst!
Jag hade föreställt mig många saker innan jag blev mamma. Nu kan jag inte minnas en enda av mina föreställningar, men jag vet i alla fall att att inget blev som jag trodde.
Det blev mycket bättre!

/Lisbeth