Jag och min sambo hade pratat om barn ganska länge, och så i december 2002 bestämde vi oss för att det var en ganska bra tidpunkt i våra liv (dessutom hade jag kolossala problem med en p-stav jag fick insatt i juli-02), så när jul och nyår var överstökat fick jag p-staven borttagen och sen satte vi igång…

Månaderna gick och ingenting särskilt hände (mer än att vi blev mer och mer besvikna varje gång mensen kom), 2003 blev 2004 och vi började väl fundera på om vi kanske behövde hjälp, men vår livsfilosofi är att allt har sin tid och blev det inget barn nu så skulle det säkert komma senare!

Onsdagen innan midsommarafton skulle jag ha min mens, men den kom aldrig. Jag väntade till efter helgen och då var jag ganska säker. Jag mådde illa, mina bröst ömmade och jag var otroligt trött, så jag ringde MVC för att få tid att komma och göra ett gravtest (jag kunde inte göra ett hemma eftersom jag inte skulle lita på mitt eget omdöme och ett eventuellt positivt resultat).
Jag sa inget till min sambo, för jag ville inte göra honom besviken om det ändå inte var någonting (den här gången heller).

Måndag den 5 juli var jag hos barnmorskan med min morgonurin i ett litet plaströr. Hon var jättegullig och jag var den lyckligaste människan i hela världen när jag gick därifrån – jag var gravid!! Äntligen skulle vi bli föräldrar!
Efter 1,5 år fanns det äntligen ett foster i min mage och någon gång i februari skulle vår bebis komma! Vi grät tillsammans när jag berättade för min sambo och det var länge sedan jag såg honom så lycklig!
En vecka senare var vi på inskrivning hos barnmorskan och ytterligare en vecka senare hade jag tid för mitt första läkarbesök (då skulle jag vara i vecka 11).

Läkaren tryckte och kände och när han tittade efter sa han att min livmoder låg väldigt långt bak och att det antagligen var därför han inte kände något. Han gjorde ett VUL och på den svartvita skärmen, mitt i ett mörkt hav låg det en liten räka som var min bebis.
Läkaren försäkrade att allt såg normalt ut, men att fostret inte såg ut att vara större än i vecka 6 eller 7 och han kunde inte se något hjärtljud, men det var inte heller någon fara för så tidigt i graviditeten är det inte säkert att man ser hjärtljud.
Ändå frågade han om jag haft väldigt ont i magen eller haft någon blödning sen sista mensen och det hade jag inte haft så då var nog allt normalt och graviditeten var bara felberäknad, så jag skulle komma tillbaka 3,5 vecka senare för ytterligare en undersökning och då skulle fostret ha växt till sig.
Jo visst, som om jag skulle tro på att allt var normalt!

Tårarna forsade när jag kom ut från mottagningen och jag ringde min stackars sambo som knappt fick ett vettigt ord ur mig. Men vi levde på hoppet och när jag samlat mig igen och tänkte efter så hade jag haft oregelbundna blödningar precis innan sista mensen (efter ett cellprov på livmodertappen) och eftersom jag varken haft blödningar eller ont i magen kunde det ju inte vara några fel, dessutom hade jag alla graviditetssymptom – illamående, trötthet, ömmande bröst, konstig smak i munnen, täta toabesök osv.
Dagarna gick och för varje morgon jag vaknade utan blödningar blev jag mer och mer säker på att allt var helt okej och att bebisen bara skulle låta vänta på sig ytterligare några veckor.

Den 19 augusti var jag tillbaka hos läkaren och den här gången hade jag tagit med min sambo som kunde hålla mig i handen och för att han också skulle få se den lilla räkan som simmade runt där inne och var vårt efterlängtade barn.
Läkaren gjorde ett nytt VUL och då var det mörka havet precis tomt, han rotade och grävde och tryckte från alla möjliga håll och kanter, men det fanns inget foster kvar. Graviditeten var fortgående i vecka 13+6, men fostret var helt tillbakabildat och hade antagligen slutat växa i vecka 6 eller 7.

Missed abortion.

Jag hade aldrig någonsin hört talas om att något sådant kunde hända, fick man missfall skulle det väl göra förbaskat ont och blöda en massa? Hur kunde fostret dö, men kroppen fortsätter vara gravid, i sex eller sju veckor!
Läkaren meddelade att jag antingen kunde gå hem och vänta på blödningen (som skulle komma att sätta igång av sig själv), eller genomgå en medicinsk (två-stegs) abort.
Jag ville bara bli av med det, jag ville inte vara med längre och jag ville bara åka hem med min sambo och gömma mig under täcket och gråta.
Jag fick ett informationsblad där det stod ”till dig som valt medicinsk abort” och sen fick jag svälja tre tabletter medan sköterskan tittade på.

På lördagen skulle vi åka in till kvinnokliniken på regionssjukhuset och där skulle jag få tre vaginala tabletter som fullbordade aborten och 6-7 timmar senare skulle vi kunna åka hem – utan varken bebis eller graviditet.

På fredagkvällen fick jag enorma värkar, det började i höfterna och spred sig genom magen och ut i ryggen (som om någon försökte vrida av mig på mitten). Jag hade inte börjat blöda, men smärtan var så hemsk att jag inte kunde sova.
Min sambo bestämde att vi skulle åka in till kvinnokliniken klockan två på natten, då var jag så apatisk att jag struntade i vilket, jag kunde lika gärna dö på stället kändes det som – varför gå igenom allt det jag hade framför mig när det inte var det jag ville och jag absolut inte skulle få ut någonting av det?!

På kvinnokliniken tog en äldre nattsköterska emot oss och hon var så snäll och förstående att jag började gråta hejdlöst. Vi fick ett eget rum och min sambo fick stanna hos mig och de bäddade åt honom i sängen bredvid min. Jag fick en smärtlindrande spruta och tack vare den kunde jag sova till och från i några timmar.

På lördagmorgonen hade jag börjat blöda lite och värkarna höll i sig.
Läkaren kom och kollade till oss och meddelade att aborten skulle fortsätta som planerat, jag fick de tre vaginala tabletterna och sedan fick jag ligga still i sängen i två timmar. När jag reste mig för att gå på toaletten kände jag hur det rann i underlivet och jag har nog aldrig sett såna kolossala mängder blod, det rann ut och kom i stora koagulerade klumpar.
Värkarna höll i sig och blodet fortsatte att rinna hela dagen, vid fyra tiden tyckte jag att värkarna avtagit och det blödde inte lika kraftigt. Eftersom jag blött en hel del och flera stora klumpar kommit ut fick vi klartecken att åka hem vid fyra tiden på eftermiddagen.

Väl hemma kom värkarna tillbaka och jag blödde igenom binda efter binda och tillslut var det inte lönt jag reste mig från toalettstolen, så det var bara att vända och åka tillbaka. När vi kom tillbaka in till kvinnokliniken började jag må riktigt dåligt, jag var yr och trött och inte riktigt närvarande.
Läkaren beslutade göra en gyn-undersökning och gjorde ett VUL.

Undersökningen visade att livmoderhalsen inte hade öppnat sig helt och att fosterhinnan fortfarande var hel, så han skulle bli tvungen att skrapa. På väg ut från undersökningsrummet svimmade jag och när jag vaknade i sängen en stund senare såg jag att min sambo var helt utom sig av oro.
Jag blev omhändertagen av tre sköterskor på en gång, men det var ingen som brydde sig om min sambo som stod hjälplös vid sidan om och såg hur dåligt jag mådde, dessutom hade ju han också förlorat en efterlängtad graviditet! (Min pappa kom och satt med honom när jag var nere på operation, så han slapp vara ensam).

När jag vaknade efter operationen kände jag mig precis tom, då visste jag att jag hade känt att jag var gravid och nu var det borta. Smärtan var också borta och efter ytterligare en natt på sjukhus åkte vi hem.
Jag har varit sjukskriven i två veckor, men är fortfarande trött både fysiskt och psykiskt.
Blödningen efter skrapningen slutade efter en dryg vecka och jag har inte haft något ont sedan dess. Jag skulle bli kallad på ett återbesök hos gynekologen, men fick själv ringa och beställa tid.

Som tur är har jag haft min sambo hos mig hela tiden och jag har familj och vänner som jag kan prata med, men det är tungt och jag tror det kommer dröja länge innan jag hämtar mig helt och hållet efter den här upplevelsen.
Min sambo och jag vill försöka att bli med barn igen så snart som möjligt och jag hoppas att allt går bra den här gången!

/Kajsa